jokerjojjee

Vi är en ganska liten släkt som håller på att växa sig stor. Jag har en bror och en syster. Jag har två barn, syster min har tre och min bror fyra. Även dom barnen har börjat "ynglat av sig." Så min syster är mormor till en och min bror morfar till två småttingar. Men vi är fortfarande unga. Alla vi har skaffat barn i tidig ålder.

Min far dog när jag var tre år och sedan under min uppväxt så har dessutom då i följande ordning morfar, mormor, farfar och farmor dött. Farfar och farmor hade jag jättedålig kontakt med eftersom dom bodde nere i Ystad. Det värsta var ju att jag fick inte ens reda på när farfar dog förens säkert ett par år efteråt. Sen tog det bara någon månad så fick jag beskedet att farmor också hade dött.

Men av dom kära som är kvar så älskar jag dom allihop. Visst kan jag och speciellt min syster ryka ihop. Vi har haft en del bråk men vi vet båda att det är övergående.

Nu för tiden så är min syster min stora hörnsten att luta sig emot. Jag kan prata med henne om allt och jag kan sitta och spy galla på allt och alla. Jag har varit ledsen, arg, förbannad och glad när jag har pratat med henne och hon bara orkar sitta och lyssna. Så har det inte alltid varit. Det hela började nog efter vi hade haft ett rejält bråk och jag tog tag i henne och "slängde" henne i säng, sen la jag mig bredvid och sa åt henne att nu sover du ruset av dig så snackar vi mer imorgon. Hon somnade ett litet tag men sen vaknade hon till och jag satt då bredvid henne. Då började vi prata om massa saker. Det bara strömmade ur både mig och henne. Jag kände helt plötsligt att här kan jag verkligen säga vad jag tänker. Det är så skönt att kunna prata ut ibland. Visst, jag har även andra vänner jag kan prata med, men det blir liksom uppdelat. Glenn pratar jag en viss del med, Thomas en annan del, Anne får ta andra saker och Dan och Zara får också stå ut med en hel del. Sen finns ju alltid den där fantastiska människan som alltid får mig att skratta och le. Men min syster får allt. Både glädjeämnen och saker som gör att jag bara vill sätta mig ner och grina. Tyvärr så blir det lite för sällan vi får chansen att sitta i lugn och ro och prata. Idag t.ex. så hann vi med ett kort kort snack på 15 minuter. Man hinner ju inte säga så speciellt mycket vettiga saker på den tiden så det blev mer vanligt kallprat, men hon hann i alla fall visa att hon bryr sig om mina tankar och problem genom att verkligen ställa dom rätta frågorna.

Älskar dig kära syster.

Okej, det här skulle handla om släkten, men min syster tar som vanligt alldeles för stor plats så jag får kanske återkomma till resten en annan gång.

Har Ni någon gång vaknat på morgonen och börjat kollat igenom inkorgen och utkorgen i mobilen?

Har Ni någon gång fått ågren när Ni sett vad Ni har skickat för SMS?

Har Ni någon gång fått ågren när Ni har sett vilken tid Ni ringde upp vissa personer?

Dessa saker har då hänt mig. Nu är det gudskelov ett bra tag sedan jag gjorde bort mig på dessa saker. Jag lovar att den man just då är kär i eller exet sitter inte uppe klockan tre och väntar på att man ska ringa. Definitivt inte då dom egentligen inte vill veta av mig/dig.

En av de mest märkliga sakerna som har hänt mig är när jag hittade ett helt nytt nummer i min telefonbok. Kanske inte så konstigt, men det var en kollegas före detta tjejs telefonnummer. Jag visste inte ens hennes namn utan lagt in det som ****** ex. Varför? Frågade vederbörande varför jag hade hans ex inlagt i min mobil och får inte det svar jag önskade utan fick följande. – Hur ska jag kunna veta det. Men hallå, numret måste ha kommit från dig eller? Men gudskelov, jag hade inte ringt eller SMS:at henne under natten. Pust. Men det knepiga är, jag har det fortfarande, efter säkert 4 månader, kvar i mobilen. Varför?

Nej, mobiler är farliga. Man borde lämna dom hemma när man går ut på party. Men samtidigt så vill man ju vara kontaktbar. Det kan ju vara så att någon faktiskt hör av sig lite överraskande. Det har ju hänt och jag blir lika glad varje gång. Då är ju mobilen mänsklighetens räddning. Utom när det där förbaskade batteriet lägger av mitt under SMS-konversationer.

Nu finns det ju applikationer till androidtelefonerna som gör att du kan låsa telefonen när du ska festa och gör det svårt att låsa upp den när man är på fyllan. Funderar skarpt på att skaffa en sådan, men som sagt var, jag har varit duktig och inte drygat mig den senaste tiden, även om jag många gånger har varit på väg att skicka vissa SMS men då har den lilla ensamma stackars nyktra hjärncellen sagt att det där är ingen bra idé. Jag hoppas och tror att jag kan säga samma sak efter den här kvällen som kommer.

PS. ****** ex är nu raderat. DS

För ett tag sedan drog en "facebookvän" iväg till Rhodos. Gissa om jag blev sugen att ut och resa. För mig är inte solen det viktigaste. Många av Er som känner mig har nog hört mig uttrycka "sol fan lyser idag igen"

Men resa. Det är ju så himla kul. Se några andra platser än gråa kupolen och en massa vita bussar. Men om jag tänker tillbaka några år så var jag inte alls sugen på att resa. Det hela började runt 1999 tror jag då två vänner, Carina och Johan, var på mig att jag och Marie skulle följa med till Grekland och båtluffa. Sagt och gjort. Vi drog iväg och när jag kom hem så ville jag bara iväg igen.

Något år senare bestämde vi oss för att bila igenom Europa. Kan säga att tre veckor igenom Europa är alldeles för lite. Vi började våran resa i Falun, ner till Malmö, över bron till Danmark vidare till Tyskland. Passade på att gå på formel 1 i Hockenheim. Efter det så for vi vidare till Frankrike. Snabbvända i Paris. Sen därifrån via bergen över till Italien. Torino, dyra Genua, Pisa, Rom, upp till Venedig. Sen fortsatte resan till Österrike. Wien är en stad jag kan rekomendera. Underbart ställe. Sen blev det vidare till Tjeckien. Det enda stället där det fortfarande fanns tull efter vägarna.  Statsfest i Brno och ett väldigt risigt vandrarhem i Prag. Sen var tanken att vi skulle upp till Polen och ta båt därifrån, men då fick vi medelande från Micke Sandberg att det var kraftiga översvämningar på dom vägarna vi skulle åka. Okej, ändrade planer. Tyskland, Danmark, Malmö vidare hem. 850 mil och tre veckor senare.

Under den här färden hade vi två riktiga långkörare. Vi började med att köra nonstopp 28 timmar från Falun till Manheim och hemfärden gick nonstopp från Potsdam till Falun. Självklart matbreak. Men det förstod Ni ju.

Hur bodde vi då. Ja, vi blev riktiga hejare på att hitta ställen att bo på. Vi bodde i bilen, vandrarhem, hotell, camping, både stuga och tält och även inaccoderade hos en familj när vi var i Brno. Väldigt trevlig familj som även gjorde oss sällskap på statsfesten.

Har även tagit en sväng till Mallorca. Bara för att bada och njuta av livet.


Sen har ju USA varit favoritstället att åka till. Fyra gånger har jag varit dit. Besökt städer som New York, Las Vegas, Los Angeles, Miami, Chicagos flygplats. Åkt Greyhound, kört bil i LA och Vegas. Varit till Canada en gång. Vi bodde då utanför Buffalo i en liten liten stad som hette Niagara falls. Niagara falls ligger både i Canada och i USA men vi bodde på den Canadensiska sidan, men vi tog en dagsutflykt till USA när vi var där. En liten promenad över en bro bara. Men en stenhård tull. Ett litet råd om någon ska till Niagara falls. Stanna bara i tre dagar. Det räcker om ni inte älskar flipperspel. Här kommer lite kort från USA/Canada. Har tyvärr inga digitala kort från Grekland och Europa.


Niagara fallen



Utsikt över New York från Empire state building


Också från Empire state


Los Angeles. Hollywood

Grand canyon


Utanför Miami ink i Miami south beach


Jag ligger och solar vid hotellpoolen i Vegas


Marie utanför vårat hotell Riviera i Las Vegas

Säng säng säng

Sova sova sova.

Nä nu ska vi inte sjunga den gamla "superhiten"

Jag behöver få fingrarna ur och köpa en ny sängram. Min gamla furusäng pajade för några månader sedan med ett brak mitt i natten. Det var jättekul att bli väckt av den smällen samtidigt som sängen försvann under mig. Ända sedan den dagen har jag gått och funderat på vilken säng jag ska köpa. Har funderat på en 120 säng och även en ny dubbelsäng. Billigaste alternativet är ju självklart dubbelsängen. Madrasser har jag ju redan. Eller? Efter en diskussion med dom som jag har delat den här sängen med så kom vi nog på att madrasserna har varit med många många år. Inte undra på att man känner sig som man vore över 40 år när man vaknar. Jag är ju faktiskt bara 25. Skulle nog vara dags att köpa nya sådana också. Men då kan man ju ta en del i taget. Först sängram, sedan en madrass i taget.

Men vad sjukt egentligen. Sängen är ju det som man ska prioritera först av allt. Man ska ju tillbringa en tredjedel av livet i sängen säger dom som vet. Om man räknar hur jag sover så är jag inte riktigt där än. En fjärdedel möjligen. Sen försvinner massa timmar när man somnar på toagolvet, hallgolvet, soffan eller hos någon annan. Så i min säng kanske jag tillbringar en femtedel av livet då.

Vad har jag prioriterat före säng då? Tja, ett högtalar system, data prylar, moped till yngsta sonen och en ny mobil. Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte komma på en ursäkt varför jag inte köpt en sängram före allt detta.

JO nu kom jag på det. Det känns så fruktansvärt patetiskt att gå på egen hand att köpa en dubbelsäng. Haha det kan jag skylla på ett tag till. Eller också så får jag dra med mig syrran eller någon kvinnlig bekant så känns det nog bättre. Sen nästa fråga. Trä eller metall? Blir nog metall.

Åhhh jag är så djävla bäst på ursäkter och undanflykter.

Den senaste tiden så har jag alltid låtit helgerna fått ta mig vart som helst. Har inte planerat helgerna så speciellt mycket den senaste tiden. Men nu hade jag och Johan W planerat en pubkväll den 23/10. Men vad händer då? Jo, Johan hade läst fel på hur han skulle jobba så det rann ur sanden. Men då tar vi det nu till helgen istället. O'Learys i Falun blir det.

Man ska tydligen inte planera något för då blir det inte som man tänkt. Men jag har inget emot att ta det en vecka tidigare heller. Men jag kom på att jag måste tala med honom om att det kan bli ändrade planer. Har lite saker på gång. Kanske därför man inte ska planera när man är som mig. Jag kan just nu behöva vara väldigt flexibel och jag måste få mina vänner att förstå det. Men eftersom jag har världens bästa vänner så tror jag inte det är några problem.

Tänk, när man var i tonåren och tidig 20års ålder så började jag redan planera varje helg redan på söndagen. Det är något som inte skulle fungera nu. Nu kan man ju sitta på jobbet och komma på under fredagen att en after work skulle vara trevligt, så då drar man ihop några och går ut. Nu händer inte det så ofta med tanke på våra olika arbetstider, men det händer.

Nä, nog är det rätt så skönt att inte ha en massa saker inplanerade. Mycket roligare att vara spontan och dra dit näsan pekar och roa sig med det som dyker upp. Nu säger jag inte att det måste vara festande som ska vara spontant. Finns många sätt att vara spontan på. Vakna upp på morgonen och komma på att en vända till Stockholm skulle vara kul, eller dra in till Valbo och IKEA för att köpa nya DVD-hyllor t.ex. Även kanske komma underfund med att ett besök på Aquanova skulle vara kul. Nja, blir nog barnen som kommer på det förslaget.

Sen är det det roliga med mina barn. Jag har ju inte en aning om vart dom har tänkt vara under helgen. Hos sin mor eller hos mig. Det brukar man få reda på under sen torsdag eller under fredagen. Hur lätt är det då att planera? Men jag är så nöjd just nu. Dom har nu varit hos mig snart säkert en månad i sträck. Känns så kul att dom vill vara här, men jag förstår deras mor just nu. Hon klättrar ju efter väggarna för att få träffa dom. Nu träffar ju hon dom i andra sammanhang visserligen, men det är ju inte riktigt samma sak.

Nä, så länge jag är singel så kommer jag att vara spontan och flexibel men samma dag som jag får en bättre hälft som tar hand om mig så blir det annorlunda. Då får man minst en till att ta hänsyn till och då gäller det att visa respekt och även respektera hennes/deras vilja. Men visst kan man vara spontan ihop. Ja, missuppfatta mig inte nu. Visst respekterar jag mina barns vilja oxå, även om jag känner att jag faktiskt är den vuxna i familjen och jag är ju den som bestämmer. Johan är visserligen snart 18 och då hamnar vi ett helt annat läge.

Var inte meningen att det skulle bli så långt. Ibland så skriver jag bara utan att titta upp och blir sedan chockad över hur mycket jag skrivit, och inte blir det mindre av att jag skriver en massa smörja nu heller. Ha det så gott mina vänner. Kram på Er alla.

Nu ska jag skriva om min egen blogg.

Är jag bara lite egoistisk då?

Ja, kanske, men det är rätt så kul att efter 3½ månad efter jag började skriva denna blogg så gör jag det fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle skriva så länge. Det trodde inte mina barn heller. Kommentaren var ju typ att "det kommer du att göra i några veckor sen har du tröttnat".
Visst, det var ett tag som jag var på väg att lägga ner, men då kom det en kommentar på face som löd ungefär så här: "Slutat bloggat? Från en som följer ditt liv och tankar." Då funderade jag lite och tänkte att det finns alltså folk som bryr sig lite om det jag skriver. Okej, jag fortsätter.
Men jag tycker det är rätt så kul att skriva. Känner lite att det dessutom ger mig mer kunskap om det svenska språket och dessutom träning bakom tangentbordet. Jag har alltid varit rätt så taskig på svenska och jag kämpade som en galning i gymnasiet för att få fyra i svenska men eftersom vi hade två betyg i svenska så ville inte vår lärare ge mig en fyra i svenska språket och en trea i svenska grammatiken för det var sådan skillnad i min kunskapsnivå. Därför fick jag en dubbeltrea. Visst, man får vara nöjd med det lilla. Kan fortfarande inte reglerna om vokaler och konsonanter. Lyckohjulet inget för mig med andra ord.

Men bloggen var det det skulle handla om.

Har nu under gårdagen och under den här kvällen suttit och läst igenom flera av mina inlägg och jag är faktiskt förvånad. Vissa inlägg är ju rätt så bra, eller mindre dåliga kanske man ska säga, medans andra bara måste vara skrivet av något pucko i en annan del av Sverige. Vilken skillnad på kvalitet det är. Visst märker jag att det inte är någon journalist som har skrivit det men jag tror nog att min kära svenskalärare skulle vara lite stolt i alla fall. Visst, jag fuskar. Skriver alltid bloggen i Word först för att hålla koll på antal ord och för att kunna rättstava.

Bloggen handlar mycket om mitt liv och mina tankar. (Skulle visst handla om livet!)Även en hel del om mitt förflutna. Känner faktiskt att det finns en hel del från mina yngre år att berätta, men det skulle kanske vara att lämna ut lite för mycket och även tråka ut Er stackare som läser. Vem orkar läsa om sådant som hänt 10-20 år tillbaka i tiden? Som Ni har märkt så skriver jag dessutom väldigt sällan ut namn på folk. Det gör jag för respekt för dessa människor som inte har bett om att vara med i bloggens värld, även om dom gånger jag är nämnd i andras bloggar så tycker jag det är helt okej. Men ibland så ramlar det in ett och annat namn också. Självklart är det så att om någon tar illa upp så säg bara till så redigerar jag inlägget. Inga problem. Så länge jag ser att jag har ungefär lika många läsare som nu så kommer jag att fortsätta skriva. Men Ni kära vänner, Ni är dåliga på att kommentera. Mera kommentarer snälla.

Nej, nu är det sängdags sedan länge för jag ska väl kliva upp med sönerna imorgon. Ha det så gott allihopa.

Jag har inte skrivit så mycket om mina barn. Vet inte heller om dom har lust att vara med i en blogg. Dom läser ju faktiskt den. Ja den äldsta i alla fall.

Jag älskar mina killar, men tänker inte dra in dom i min blogg värld utan deras tillåtelse, därför får Ni läsa alldeles för lite om dom.

Jag har funderat mycket på sistone om barn. Jag älskar att leka med dom små liven när dom är så där härligt små och har inte en aning om vart världen ska ta dom. Många i min omgivning har barn mellan 4 månader och uppåt. Tycker det är så kul när jag får chansen att träffa dom. Men the big question is: Vill jag ha mera barn? Känner mig så splittrad när det gäller den frågan. Men hela den tiden kan ju vara så underbar. Från den dagen kvinnan säger "Jag är gravid" fram till illfarten in till BB och födseln. Tänk när man får klippa navelsträngen, lyfta upp dom för första gången och sedan tvätta dom. Man håller det lilla huvudet i sin hand och man bara ler med hela kroppen. Sen när man får vara med om alla framsteg barnen gör. Som rullar runt själv första gången, lyfter upp sitt huvud, ställer sig upp, tar sina första stapplande steg och säger sitt första ord. Men om allt är så fantastiskt, varför tveka? Tja, åldern, jag har redan två barn som nu är 15 och 17 år, sen är jag ju dessutom singel. En mycket viktig ingrediens. Skulle jag vilja ha mer EGNA barn så bör jag träffa en kvinna, se hur det fungerar, flytta ihop, diskutera möjligheterna, sen ska hon dessutom bli gravid, sen förhoppningsvis 9 månaders graviditet. Den biten tar också sin tid. Då är jag ännu äldre än nu.

Men en sak kan jag i alla fall slå fast. Om jag skulle träffa en kvinna med egna barn så tänker jag inte låta det vara ett hinder. Självklart så kommer jag att acceptera det och ta mitt yttersta ansvar för dom barnen. Kommer att behandla dom lika och verkligen försöka vara en bra far även åt dom. Bara för att jag kanske inte vill ha fler egna barn, så behöver det inte betyda att jag inte vill ha mer barn. Förstår Ni att det är splittrat i mitt huvud?

Idag var jag på ICA-Maxi och handlade lite smått och gott. Inge godis i alla fall. Har ju klarat mig flera veckor utan plockgodis nu. Har fuskat med lite nacho-bollar och chips. Men inge godis. Tjoho vad duktig jag är.

Ja nu var ju inte det jag skulle skriva om. Ville bara ge mig själv lite beröm.

Som sagt. När jag kom till ICA-Maxi så det första jag ser är ryggen på ett sommarragg. Tja, hon raggade upp mig på liljan för ett X antal veckor/månader sedan. Ni som följer bloggen kommer kanske ihåg när jag skrev om hon som ringde klockan 02:40 efter vi bytt telefonnummer på krogen. Hon såg jag där. Ville jag prata med henne? Svar nej. Så nu när jag klev in på ICA-Maxi så var inte min huvudsysselsättning att leta reda på käket jag skulle handla, utan att hålla koll på vart hon var utan att hon skulle se mig. Gick alldeles lysande. När jag såg att hon gick till kassan så kunde jag slappna av igen och handla hem det jag skulle ha. Nog skulle jag kunnat prata med henne egentligen. Vem f-n vet, hon kanske inte ens skulle känt igen mig. Men om vi drar mer exempel på hur man/jag är.

Är det någon mer än jag som bor i ett hus med hiss? Ärligt, om ni hör någon granne stå utanför eran port och vänta på hissen, går ni ut då och ställer er och pratar? Jag gör det inte. Jag tycker dessutom att det är så drygt när hissen stannar på andra våningar och plockar upp folk. Man bör ju faktiskt vara trevlig och prata med sina grannar.

Amerikaner däremot är helt tvärtom. Om man kliver in i hissen där och det redan är folk i så skiner dom upp och vill snacka. Hur tungt är inte det för en svensk?

Nä nog är svensken pinsam. Är inte speciellt utåt utan gärna håller allt lite för sig själv. Prata med främlingar kan ju vara otäckt. Nu drar jag visserligen hela svenska folket över en kam, men nog är det lite så vi fungerar?

Idag när jag satt och körde så fick jag lite sällskap. Vi pratade om allt och inget. Då kom det upp att jag har ju inget i huvudet. Det stämmer faktiskt. Det står så klart och tydligt i min sjukjournal. När vännen klev av så började jag tänka tillbaka från en av dom värsta perioderna som jag har upplevt när det gäller smärta i mitt liv. Tänkte berätta lite kortfattat om den perioden här. Hoppas ni orkar läsa.

För många år sedan, tror det var år 1999 eller 2000 så fick jag en tankeställare. Jag och min dåvarande flickvän satt och pratade i sängen när helt plötsligt det small till i mitt huvud. Jag riktigt hörde hur det small till i huvudet. Fick sådan huvudvärk så det går inte att förklara med ord. Kastade mig baklänges och bara ville försvinna upp i rök. Flickvännen bara undrade vad som hände. Efter ett tag så kunde jag börja andas igen och sa åt henna bara ett ord. Sova.
Dagen efter skulle jag ta mig till jobbet och hade fortfarande en grym huvudvärk. Kom ner till jobbet och gjorde ett försök att jobba men det gick inte. Ringde in till akuten i Falun och pratade med dom. Dom sa åt mig att komma dit så fort det bara går. Dom ville dessutom skicka en ambulans för jag fick absolut inte köra, men jag sa bara att jag tar bussen.  Jag fattade fortfarande inte varför det blev sånt liv på sköterskan. När jag väl kom in till akuten så hann jag bara anmäla mig så kom det ut två sköterskor med rullstol och sa åt mig att sitta. Då var jag tvungen att fråga vad det handlade om. Vi misstänker hjärnblödning. Hoppsan sa jag, men jag kan ju prata, gå och har motoriken kvar. Kan i alla fall vara hjärnblödning berättade dom för mig.

Efter det så följde en lång rad av olika prover och röntgen. Det började med kontraströntgen för att sen följas upp med skiktröntgen. En massa prover och ett absolut stillaliggande i sjukhussängen. Efter några timmar så kom läkaren in och berättade svaren. Han läste direkt från journalen. "Efter diverse prover och röntgen så hittade vi ingenting i patientens huvud" Tack för den sa jag. Det är tomt i mitt huvud med andra ord.

Efter det så följde tre veckor med olidlig smärta i huvudet och självklart sjukskrivning. Behandling med imigran både med spruta i låren och armar och i tablettform. Efter 10 dagar så ringde läkaren och frågade hur jag mådde och ville ha in mig för en MR (magnetresonans) eller magnet röntgen som vi lekmän säger. Sagt och gjort. In till Falun igen för det. Efter ytterligare några dagar så fick jag äntligen en diagnos. Jag har Hortons diagnos. Vill ni veta mer om den klicka här. Som tur är så verkar jag vara en av dom som anfallen inte återkommer. Jag har haft små små återfall, men ingen i närheten som det första. Hoppas jag klarar mig resten av livet. Vill aldrig mera uppleva denna smärta. I början efter den här smällen så skakade jag bara huvudet åt folk som sa att dom hade huvudvärk, men nu så gnäller även jag över vanlig huvudvärk. Tänk vad fort man glömmer.

Marie: Om jag har missat eller blandat ihop saker så kommentera gärna.

Är det inte tråkigt att helgerna bara springer ifrån en. När man har kul och dessutom trivs med allt. Sen helt plötsligt så är det måndag och man ska börja jobba igen.

Min helg har den här gången varit kanon. Fredagen var visserligen lite seg. Somnade i soffan ungefär den tiden jag brukar gå och lägga mig under veckorna. Vaknade sen 7:30 på lördag morgon. Hade i alla fall förflyttat mig från soffan till sängen någon gång under natten. På lördag morgon så kände jag mig dessutom lite halvrisig. Tjock i halsen och snorig. Jaja, jag vägrar bli dålig under helgen. Jag hade saker planerat. Bara sätta igång med massa saker. Diska, handla febernedsättande och nässpray på apoteket, dra iväg på ungdomshandboll, göra mat, kolla om tvättstugan var ledig. Allt för att glömma bort att jag inte var okej. Fungerade hur bra som helst.

På kvällen så skulle jag iväg och bowla och då kände jag mig hur frisk som helst. Tog en öl före och sedan efteråt blev det också en öl. Fick sedan ett sms och blev bjuden på irish coffee. Jag är inte den som tackar nej till det. Men innan jag kunde gå dit så följde jag med mitt bowlingsällskap till bussen. Ville gärna ha med sällskapet och ta en irish coffee men det gick inte av många olika orsaker. Tråkigt, men sådant är livet. Sen efter irish coffee och ytterligare några öl så kom allt över mig. Blev tvärtrött och gick hem tidigare än jag brukar.

På söndagen så vaknade jag 06:55 och kände jag mig ännu risigare. Får inte, vill inte. Dags för go-kart ju. Alltid lika kul att köra go-kart. Men det märktes att jag inte var frisk. Jobbigt som satan att köra och sen i finalen så blev jag tvärsist. Okej, jag blev uttryck i däckbarriären och blev stående, men hade jag varit frisk hade jag nog inte tagit det beslutet att försöka göra den omkörningen. Vi skyller på att jag var sjuk. Allt för att hålla självförtroendet uppe.

Sammanfattningsvis så har jag haft en riktigt bra helg och tackar alla som umgicks med mig under helgen.

Ja jag lånar Martina Thuns favorituttryck idag. Vad är det för fel på folk?

Idag satt jag i lugn och ro och jobbade med det gamla vanliga. Körde buss. Inget ovanligt där. Då kliver det på en nysvensk som pratade svengelska. Dessutom mindre bra. Räckte fram en lapp till mig samtidigt som han sa ''jag ska hit, kan du tala om när jag ska kliva av'' fast inte så klart och tydligt. Dålig svengelska som sagt var. Vad stod det då på lappen? Jo, ett telefonnummer!!! Gissa om jag blev förvånad. Ser jag ut som Eniro eller? Försökte förklara för honom att jag inte visste vart detta telefonnummer går någonstans. Då börjar han rota i sina fickor och fick upp en massa lappar och en faktura som han la upp på myntbordet. Det enda jag hittade som var värt att kolla på var en faktura till folktandvården i Kvarnsveden. Kollade längst ner på den och, jippie samma nummer. Han skulle dit. Tack, jag säger till när du ska av. Tack och adjö.

15 minuter senare. Jag kommer åkande i motsatt riktning och stannar för en passagerare och öppnar självklart dörren. Tycker det hör till liksom. Det som jag då möter är en väldigt hög röst som säger: "Men för helvete, lyssna på vad fan jag säger" Tänkte då säga typ att det är liksom det första du sa men jag höll tyst. Märkte att han pratade i handsfreen till mobilen. Han pratade inte med mig alltså. Han lägger fram jämna pengar snyggt och prydligt och fortsätter att "prata" i telefonen. Med det menar jag som ni säkert redan förstått skriker i telefonen. Går liksom inte att missa vad han säger till motparten på andra sidan. Misstänker att det var hans stackars flickvän i andra ändan. Han skällde ut henne efter noter för att hon inte var hemma och istället hängde hemma hos den där djävla horkompisen som han smidigt uttryckte sig. Han kallade även hon för "Bitch" "Fitta" med det fina ordet djävla före…

Gissa om jag kunde låta bli att lyssna. Nä, men det var rätt så skönt när han klev av kan jag säga. Jag och övriga passagerare tittade lite på varandra när han klev ur och skakade lite på huvudet.

Okej, Jag har också bråkat med mina flickvänner men dom orden har jag nog aldrig använt mot dom. Om någon av Er kära "ex" läser detta så rätta mig via kommentarsfältet om jag gjort det. Vill ju inte verka skenhelig, men fan man måste väl tänka till lite i alla fall. Skulle kunna skriva mycket och länge om hur man behandlar andra människor men det finns det inte tid och plats för så jag säger bara som Martina Thun: " Vad är det för fel på folk"

När jag vaknade imorse så hade jag en stor klump i magen. Kändes inte bra. Det var verkligen den där känslan att något obehagligt kommer att hända. Då ville jag verkligen inte kliva upp ur sängen. Låg kvar och bara kollade på klockan medans den blev mer och mer. Jag blev dessutom mer och mer nervös. Började svettas och kände mig alldeles illamående. Vad sjutton är det som händer. Nu hade jag verkligen ingen lust att åka till jobbet. Kändes som något skulle hända mig. Började tänka vad är det jag ska göra idag? Vad kan jag vara nervös för?

Punkt 1. Jobba. Nej, det kan det inte vara. Har inte varit nervös för att gå till jobbet på bra många år. Varför skulle jag vara det nu?

Punkt 2. Köra yngsta sonens moped till St. Skedvi. Varför ska jag vara nervös för det? Det skulle ju bara bli en kul grej. Nähä inte det heller då.

Punkt 3. Betala räkningar. Nä knappast. Tråkigt som satan men inget att må illa över.

Sen det sista som jag hade inplanerat då.

Punkt 4. Ringa tre samtal. Läkaren, Com hem och en vän.

Okej, telefonskräck har jag. Hatar att prata i telefon. Allra helst med myndigheter, läkare och vissa kundtjänster. Prata med vänner har jag inga problem med. Men vara nervös redan på morgonen. Känns inte riktigt rätt.

Då bryter vi ner det ännu mer. Varför Com hem? Jo jag har blivit feldebiterad i två månader. Har bråkat med dom förut utan att jag känt så här.

Läkaren. Jag håller på och jagar operationstid. Men om jag känner så här bara för att jaga på dom lite så hur kommer jag då att känna den dagen jag ska operera mig. Då kommer jag ju att dö, och så var den operationen onödig.

Vännen då. Knappast. Det var bara ett kul samtal och det visste jag redan från början.

Känner samma fortfarande och allt är gjort. Okej, mopeden hamnade inte i St. Skedvi utan i Dan Hedéns mopedförråd. Tack Dan.

Vet fortfarande inte vad det kan vara.

Musiken är fantastisk. Vilka känslor som den kan väcka.

Jag är en fruktansvärd humörmänniska när det gäller att lyssna på musik. Ena dagen kan jag poppa och jubla över 800 grader med Ebba Grön för att nästa dag tycka det är den sämsta låten i världen. Dessutom har jag många hemligheter i mitt register. Vägrar säga att vissa artister är bra fast när jag är hemma själv så kan jag sitta och tjuvlyssna på mycket knepig musik. Kan avslöja en hemlighet. Det händer att jag lyssnar på Miss Li.

Jag tycker att min musik smak har blivit bredare nu på slutet mot hur den var förut. För några år sedan var det bara Queen som jag lyssnade på när jag var själv. Lyssnade självklart på annan musik också när det var annat folk i närheten. Nu förtiden så lyssnar jag på bland annat på Queen såklart, Sabbaton, Hammerfall, Thåström, Imperiet, Ebba Grön, Metallica, Katy Perry, Britney Spears, Roger Taylor. Ja ni ser spridningen. Fast den låt som just nu ger mig mest "ståpäls" är Bad Things med Jace Everett. Där finns det många förklaringar till. Ska förklara det någongång i framtiden. Den förtjänar ett helt eget inlägg.

Jag är inte den människa som kopplar ihop musik med massa minnen. Jag har ju fullt upp med att bara komma ihåg saker. Ska jag dessutom komma ihåg musiken också? Okej, visst har jag låtar som fastnat i huvudet. Kommer t ex. ihåg att jag lyssnade på Little girl med Sandra när jag skaffade mitt första riktiga förhållande.

Vissa kopplar ihop texterna till saker som har hänt eller vad dom vill ska hända. För min del så lyssnar jag inte så mycket på texterna. Är mer för att lyssna på rytmen, sången i sig själv och själva instrumenten. Men visst fastnar vissa texter. The show must go on är ett exempel på en låt som texten svetsats fast i huvudet. Men det beror nog på Freddie Mercurys död i samband med låtsläppet.

Har haft vänner som så fort dom har hört en låt så börjar dom prata om vad dom gjort till den och den låten. Själv står jag där som ett fån. Men börjar jag verkligen tänka till och om jag verkligen skulle vilja minnas så kommer jag säkert på en hel del. Det är nog bara det där att det inte kommer naturligt för mig. Men jag blir ju självklart glad om det kommer bra låtar på radion. Kan sitta och sjunga för mig själv. Eller sjunga och sjunga… Skråla låter kanske bättre. Jag tar inte ton inför andra människor. Jag har absolut ingen röst att skryta med och dessutom ingen taktkänsla. Men jag tycker om musik ändå.

Då var det helg igen då. Tokslut på bankkontot och inga planer. Rätt så skönt faktiskt. Ja, att inte ha några planer alltså. Att det är slut på kontot är ju inte så kul, men jag hade kul medans det fanns pengar på kontot.

Jag får skylla mig själv helt enkelt. Har totalt glömt bort hur man snålar. Mitt Visa kort dansar som bara den så fort jag är ut. Bryr mig ingenting. Förra helgen var helt klart värt vad det kostade. Ja så dyrt blev det faktiskt inte. Men varför ha en massa pengar på kontot när man dör? Där gör dom ingen nytta. Jag är med i svenska kyrkan och jag tror att dom står för en del av begravningen. Vill ju inte belasta barnen eller övrig släkt med den kostnaden. Om dom vill så kan dom ju ta en enkel och billig kista. Jag lovar, jag märker ingen skillnad. Ska ju bara grävas ner och hälsa på maskarna. Eller är det billigare att kremeras? Då tar jag den varianten. Nu har jag ingen koll på den biten för jag har inte tänkt gått och dö än. Har åtminstone en sak kvar att göra innan jag kan dö med ett leende på läpparna.

Jaha om man inte ska dö i helgen vad ska man hitta på då då? Tja ta det allmänt lugnt hade jag tänkt. Kanske äta något gott och mysa med barnen. Problemet är väl att dom för det mesta inte är så intresserade av att mysa med gubben. Brukar fungera om jag mutar dom med lite chips och dricka. Annars så får jag nog sitta själv i tv-soffan.

Tänkte försöka låta bli sådana saker. Man kan ju faktiskt köpa hem gurka och morötter med en smal dip att tugga på till en film istället för chips och dylikt. Vet att jag har gjort sådana försök förut och jag tyckte det var helt okej. Måste försöka skärpa till min livsstil. Lite motion skulle inte skada heller. Ska börja så fort min förbaskade hosta ger med sig. Är så trött på den nu. Eller är det bara ytterligare en undanflykt?

Ha en riktigt bra helg alla vänner för det ska jag ha vad som än händer.

Flera personer har funderat och frågat efter mitt senaste inlägg om jag gått och blivit deprimerad igen. Svaret är nej, nej. Herregud jag har ju nyss haft den bästa dagen på den här sidan årsskiftet. Nej jag är bara frustrerad över att jag inte kan hjälpa så mycket som jag vill till vissa personer i min närhet. Men i övrigt mår jag bra. Självförtroendet är bättre än på länge fast jag har haft lite motgångar. Men är det inte det man lär sig av?

Nej, jag mår bra. Förhoppningsvis så kommer det bara att bli bättre, men det är ju inget man vet. Jag börjar bli så van med att livet går upp och ner hela tiden så jag knappt reflekterar över det längre. Tycker ändå att livet ler lite nyckfullt mot mig just nu. Jag står just nu vid ett väldigt stort vägskäl och funderar. Som tur är så behöver jag inte välja vilken väg jag ska gå på egen hand. Men vi hoppar den här diskussionen nu. Nu till en liten roligare grej.

Min systerdotter åker till USA på söndag. Helt djävla fantastiskt kul. Så jag skulle vilja följa med. Jag gillar verkligen det landet. Har varit där några gånger och jag har aldrig blivit besviken. Hoppas verkligen att inte hon heller blir det. Men hon ska ju upp mot San Fransisco i Kalifornien så det blir nog allt annat än tråkigt. Det är väl flygresan som blir den jobbiga biten. Många timmar på planet blir det.

Sen idag på jobbet så satt jag och en kollega och pratade med varandra och då säger han att hans dotter ska till USA på söndag. Snacka om att det är en liten värld vi lever i.

Han jag pratade med kommer från Turkiet och han berättade att hans pappa alltid hade velat åka dit men inte kommit iväg och även han hade velat åkta iväg men inte heller kommit iväg. Men dottern som inte har funderat så mycket på det kommer iväg. Lite komiskt faktiskt.

Ja ja, roligare än så här blir det inte ikväll, men ha det så gott alla kära vänner.

Sitter och tänker lite nu när barnen har lagt sig. Vad saknar jag för färdigheter? Många antar jag. Det jag känner just nu är att jag skulle vilja vara lite djupare i tanken än vad jag är. Vill kunna ha den där förmågan att säga rätt saker i rätt tid utan att folk missförstår mig. Vilja vara den där människan som kan ha djupa ingående diskussioner om känsliga saker. Det är verkligen något jag saknar. Jag måste alltid tänka efter för lång tid, och när jag kommer på vad jag vill ha sagt så är det för sent. Kan även vara så att jag säger det så fel att det blir stora missförstånd. Inte bra.

Har till och med svårt att skriva ner det jag tänker just nu. Allt låter så bra i huvudet men när jag skriver ner det ser det så otroligt fel ut. Har raderat massor av rader just nu.

Inte bra för mig att sitta uppe på nätterna och fundera tydligen.


Om jag inte ens kan skriva ner mina tankar och ord, hur ska jag då kunna säga det till någon som behöver höra mina ord?

Har sagt så mycket dom senaste dagarna som har kunnat bli stora missförstånd. Pratat alldeles för mycket i gåtor. Även sagt massor av saker som jag verkligen menat, men det har tydligen inte kommit fram på rätt sätt. Varför inte då? Jo, för ingen tar mig på allvar. Gudskelov så det viktigaste jag har sagt på flera, flera år gått fram i alla fall. Jag måste lära mig att säga saker rakt ut så det inte kan missförstås samtidigt som det inte får låta som om jag bara säger saker och ting med en axelryckning.

Är så förbannad på mig själv så jag kan dunka huvudet i väggen. Varför ska jag vara en sån ytlig person? Hur ska man göra för att förändra sig? Problemet som jag ser det är att man måste börja tänka på ett helt annat vis. Men en vana är svår att bryta.

Äh nu får det räcka. Kommer i alla fall aldrig att få fram det jag vill ha sagt. Nu ska jag ta och skriva ett långt brev till någon.

Sitter och kollar ut på Borlänge och Kupolen när staden börjar vakna. Borde egentligen sova. Har slumrat i lite över två timmar inatt bara. Tänker på gårdagskvällen. Hade fruktansvärt roligt från första ölen till sista Fantan på McDonalds. Fick mig en riktig predikan av mannen med Borlänges godaste irish coffee. Jag lovar, jag lyssnade. Det gör man när han börjar. Det är så skönt att ha en sådan vän som kan gräva ner djupt och bryta upp allt i små stycken och verkligen försöker få mig att fatta vad allt handlar om. Så det är nog en hel del en anledning till min just nu sömnlöshet. Han fick mig att tänka, tänka och tänka. Men jag hade så himla kul och trevligt hemma hos honom och hans underbara flickvän. Älskar att vara hemma hos dessa underbara personer.

Efter viss tvekan så lämnade jag dom för att gå på stan och fira en väns födelsedag. Varför tvekan? Jo, jag hade ju faktiskt bjudit dit mig själv och jag var inte beredd på att bli bjuden på den andra festen på kvällen. Okej, jag hade fått ett sms tidigare under dagen som antydde att det skulle bli party, men allvarligt, jag trodde inte det skulle bli party. Så jag hade förvarnat mina vänner att jag kanske skulle försvinna. Men kvällen blev mycket lyckad måste jag säga.
Vi hade hur kul som helst. Var på puben och umgicks och träffade massa trevliga människor. Satt även och pratade med en tidigare anställd på restaurangen Fortuna som känner igen mig eftersom jag en gång i tiden var stamkund där. Kul att dom känner igen en fortfarande. Sen drog vi till McDonalds för fyllemat. Man kan tydligen lätt fördriva nån timme där. Tyvärr så tog kvällen/natten slut alldeles för snabbt. Har inte en aning om hur mycket klockan var när vi skildes åt, men efter jag kom hem så var jag vaken ett tag innan jag bestämde mig för att sova. Då var klockan 04:50. 24 timmar och 20 minuter var det från klockan ringde tills jag kröp i sängs. Lång härlig fredag.

Häromdagen plockade jag ihop och la undan min gamla stereo. Den har följt med mig under hela min uppväxt. Skaffade den 1984 har jag för mig. Det var min bror som sålde den till mig. Han behövde väl pengar som vanligt. När jag höll på att plocka ihop den så började jag tänka tillbaks över alla åren som gått. Självklart var jag tvungen att leta reda på lite låtar från den tiden, fast nu på Spotify. Hittade massor av roliga låtar och självklart minnen. Grupper som Iron Maiden, Judas Priest, AC/DC, Queen, Kiss, Scorpions, Bon Jovi, Accept, Europe och sen även sådant som inte var hårdrock. Håll i er nu. Vi lyssnade även på Culture Club, Aha, Lilli o Sussi, Samantha Fox, Sabrina, Carola (Runaway skivan. Vi ska inte överdriva nu) Pernilla Wahlgren mm. Självklart fixade jag till en spellista med dessa.

Medans musiken strömmade ur högtalarna från dessa artister så tänkte jag tillbaka på hur dessa år formade mig. Från den där killen som gärna satt och gömde sig i uppehållsrummet i skolan, rädd för alla andra elever för att sen söka tryggheten efter grundskolan hos pundare och skurkar som var närmare 10 år äldre än mig. Japp, bland dom trevliga människorna blev jag accepterad för den jag var. 16 år gammal. Ska väl nämnas för protokollet att jag var ren under den korta tid jag umgicks med dom. Självklart så hade jag några jämnåriga kompisar också runt om. Sen vid 18 års åldern så bröt jag mig bort från det gänget. Ungefär då jag skaffade egen lägenhet. Då var man tydligen någon annan person för helt plötsligt så var jag accepterad överallt. Långtidssjukskriven, levde på F-kassan och min barnpension efter min far som gick bort i allt för tidig ålder.
Min lägenhet blev samlingspunkten för alla polare och vi var riktiga svin. Två trappuppgångar, tre våningar och tre lägenheter på Tjärna Ängar som det alltid var fest hos. Stackars satar som bodde runt oss. Skaffade ett fruktansvärt stormigt förhållande som höll i två år. Fattar fortfarande inte hur det kunde hålla så länge. Hade även träffat mina barns mor på en fest och under dom första 3 veckorna vi kände varandra så såg hon mig aldrig nykter. Visserligen tog det ett tag innan vi blev ett par. Att hon skaffade barn med mig är fortfarande ett mysterium. Skulle ni våga?

Men jag växte upp och mognade. Lugnade ner mig och blev en familjefar. Förmodligen inte den bästa men jag jobbade och drog in pengar i alla fall.

Nu blev jag den jag blev. Rätt så trevlig kille tror jag. Kan vara festens medelpunkt samtidigt som jag kanske bara finns i bakgrunden och allt däremellan . Beror på vilket humör jag är på.

Det här är ju bara en liten del av allt som strömmade runt i mitt huvud. Bara pga. att jag plockade ihop min stereo som har följt med mig under hela mitt vuxna liv.

Alla känner apan och apan känner ingen.

Känns det igen? Det gör det här. Herregud vad jag träffar folk som kommer fram och hejar på mig som jag inte har en aning om vilka det är. Vad höll jag på med under min ungdomstid egentligen? Hej Jörgen, vad länge sen vi sågs! Nähä, jag vet inte ens vem du är ju…

För några dagar sedan klev det på en kille och såg skitglad ut och hejade med hela ansiktet. Han frågade hur länge jag kört buss efter tiden jag satt inlåst på ett kontor. Jag berättade att det var typ 4 år sedan med ett stort frågetecken i mitt ansikte. Han bara skakade på huvudet och tyckte det var konstigt att han inte sett mig på så länge. Han pratade på om allt och ingenting och jag vet fortfarande inte vem han är.

Det har hänt mig flera gånger och jag tycker det är så fruktansvärt pinsamt att ställa frågan ”Vem är du?”

Hade en tjej för massor av år sedan (Innan jag hamnade på kontoret) som åkte med mig och alltid stod framme och pratade med mig. Hon visste exakt vilken jag var. Jag lärde känna henne och fick reda på hennes namn, vart hon bodde, vilken som var hennes kille och framtidsplaner. Hon ville börja jobba på Stena line har jag för mig. Hon fick jobbet. Först när hon har dragit iväg fick jag reda på vem hon var. Hon var en syster till en suparkompis och hade varit med ett par gånger och festat. Men herregud, hon hade ju växt till sig. Inte kände jag igen henne.

Sen finns det ju dom som har stenkoll på mig tack vare jobbet. Hur ofta efter en blöt helg har man inte fått frågan ”Hade du trevligt i helgen?” när folket klivit på bussen. Även frågor som ”Har du nyktrat till?” ”Vart försvann du efter Engelska då?” ”Helvete vad dragen du var i helgen” osv.  osv.

Även frågor inne på krogen dyker upp. ”Körde du inte 601 i morse?” Eller en del bara måste kommentera typ att dom åkt med mig under dagen. Okej, men jag kommer inte ihåg dig. Jag har typ kört 700 pers idag. Hallå!

Det märks verkligen att vi bor i en liten stad.

Tur att man inte är den där människan som ska ragga och flörta hej vilt. Går jag ut med mina vänner så håller jag mig till dom.

Tänk vad pinsamt om man skulle hålla på och ragga och få nobben, sen kliver den personen på bussen. Pinsamt. Fast jag skulle förmodligen inte känna igen henne.  :-)

Dags att välja vilka som ska styra det här landet i fyra långa år nu. Okej, ni behöver inte vara orolig! Jag ska inte försöka få Er att rösta röd/grönt eller blått. Ville bara vräka ur mig lite tankar om det här. Vi satt några kollegor i fredags och diskuterade valet och partier. Märkte snabbt att är det något som väldigt bra vänner kan bli osams om så är det politik. Det känns nästan som att alla har en helt egen åsikt. Vi skulle nästan behöva 9 miljoner partier här. Röd/gröna är bra på vissa saker och dom blå på vissa saker men inget av dessa partier verkar ha allt man vill ha i sina valmanifest.

Jag är t.ex. trött på röd/grönas löften som hela tiden avslutas med meningen ”Om det finns pengar.” Jamen hallå! Det finns inga. Om vi ska få samma välfärd som på 80-talet så kommer vi att dra på oss lika stora utlandsskulder och budgetunderskott som vi hade då innan svångremspolitiken i början på 90-talet kom in i bilden och stoppade upp raset.

Sen dom blåa då! Stackars pensionärer, förtidssjukskrivna, långtidssjukskrivna och sjukpensionärer. Tvingas till jobbet för att dom ska ha tag på fuskarna. Okej tanken kanske är bra men systemet fungerar inte.

Har vi egentligen yttrandefrihet i Sverige? Om du vräker ur dig att du tänker rösta på t.ex. SD så lovar jag dig att du får sneda blickar på dig. Eller säg till en ur-sosse att du ska rösta på moderaterna. Ja, då är bråket igång.

Vad fan, rösta på vad du vill. NOT MY BUSINESS. Jag tänker aldrig anklaga någon för vad dom röstar på. MEN, jag vill inte bli osams med någon pga. politik så jag tänker hålla käften om mitt val. Jag känner röda, blåa och SD människor och jag respekterar dom för deras val. Respektera mitt val också. Två människor känner till mitt val och dom respekterar det. Det räcker så.

Bara välja. Pest (Mona Sahlin) eller Kolera (Fredrik Reinfeldt)
Väljer du SD så är det en chansning. Ingen vet vilka dom kommer att stödja om dom blir vågmästare. Rösta på vad du vill så vet vi på kvällen den 19/9 vilka som vann.