jokerjojjee

Nu ska jag skriva om något som säkert kommer att uppröra många. En del orkar kanske inte ens bry sig.

 

Satt och tänkte på välgörenhet i stort. Det ska skänkas pengar åt alla möjliga håll. Det är Barncancerfonden, Rädda barnen, Malariakampen, Naturkatastrofer över hela världen, hungriga barn i fattiga länder, Rädda Östersjön osv. osv.

Visst är det bra att vi skänker pengar till det, men är det någon mer än jag som känner att skänker jag till det ena så borde jag även skänka till det andra? Jag har skänkt pengar till alla ovanstående. Även till kampen mot HIV. Absolut inga stora summor. Max 100kr till var och en har jag skänkt och nu senast t.ex. 6,50 till Östersjön. Ja, det var för att jag pantade 65 burkar som inte hade svensk streckkod. Haha ingen stor summa precis. :-)

http://pantamera.nu/start.asp

Jag tycker det är kanon att företag tar till sig problemen som finns. Det är ju där dom stora pengarna finns. Tänk om alla stora företag kunde skänka mer pengar än vad dom gör. Volvo t.ex. skulle ju kunna skänka 1 miljard i kampen om globala uppvärmningen. Många andra bilföretag skulle nog vilja vara med i det då. Men vad sjutton. Det är ju reklam. Dyr reklam visserligen, men frågan är, hur mycket pengar lägger dom ut på tv-reklam? Jag har inga summor på det. Men Volvos nettoomsättningen 2009 var 218,4 miljarder kronor. Många säger att ett så stort företag bara behöver lägga ut 1% av omsättningen i reklam. Det är i Volvos fall 2,18 miljarder kronor.


Ja det räcker med fakta nu, men ni fattar säkert vad jag menar. Läkemedelsföretag tar hand om cancerfonder, mat distributörer tar hand om hungriga barn osv.

Jag säger inte att vi ska sluta ge pengar till välgörenhet, men vad mycket lättare det skulle vara om man verkligen såg och hörde att alla större företag tar sitt ansvar och la hälften av deras reklampengar på välgörenhet istället. Sen kan vi små människor rycka in vid akuta behov om hjälp. Jordbävningar, tsunami, översvämningar t.ex

Tänk vad kul det är när två människor hittar varandra. Snacka om att svenska spel har rätt. Plötsligt händer det. Fick se det en kväll på Liljan. Jag var inte beredd på det överhuvudtaget. Gick och beställde öl och vänder mig om i kön och ser helt plötsligt två stycken som jag känner i varandras armar. Jag kunde bara le och blev så glad i hela kroppen. Önskar jag kunde säga att jag hade ett finger med i spelet men det hade jag inte. Fan, jag hade ju inte ens märkt något under hela kvällen. Tycker det är så underbart. Bara hoppas att det håller i sig och att det inte var en enkel lördagsflört. Jag tänker på allt som väntar dom nu. Längtan att få träffas igen. Spänningen som byggs upp, men även den här ”jobbiga” delen när man inte riktigt känner den andra. Vad gillar han/hon, vad kan man prata om? Hur kan man bete sig? Men sen finns ju den här roliga, underbara delen. Utforska varandra och lära känna varandra plus allt som jag inte ska skriva här. Vill ju inte bli flaggad för olämpligt innehåll.

Det är så himla roligt och spännande med nya förhållanden. Att få chansen att följa ett från början är riktigt roligt.

 

Jag tänker på Er och önskar Er all lycka.

Det som hände var att jag helt plötsligt skulle vara överallt. Ville ha så mycket folk som möjligt runt om mig. Helgerna var lika med party. Skit samma vart. Fanns det bara folk så var jag nöjd.

Sen en kväll så mötte jag en tjej som var fantastisk. Att jag inte sett henne förut? Hon hade ju varit runt mig i flera månader, men jag visste bara vem hon var. Helt plötsligt var hon HON. Snacka om att inte se skogen för alla träden. Men okej, helt ärligt, jag visste redan från början att jag inte hade en chans där. Fel division så att säga. Tolka det som ni vill. Men en kille som jag förtjänar inte en sådan tjej. Men det jag vill ha sagt är att jag fick bra kontakt med henne och hon hjälpte mig upp från botten utan att hon tänkte på det. Hon var glad, positiv och rolig. Hon snackade, skojade sms:ade på ren kompis nivå. Kändes så djävla bra. Jag flyttade fokus från exet till henne. Allt gick så mycket lättare. Blev jag kär? Nja, jag vet inte, tror det. Men hela tajmingen kändes fel. Var hela tiden osäker i mig själv. Sen hade jag inte en aning om hur hon kände heller. Nu blev det inte vi, vilket jag visste redan från början, men jag kände mig levande igen. Jag var och är bara en kompis med henne fortfarande även om kontakten mellan oss har minskat.

Vad händer sen då? Jag fortsätter vara översocial. Enda gångerna som jag tar det lugnt är efter långa arbetspass. Då är det hemmet och mat och soffa som gäller. Sen är det helg och det är lika med party någonstans. På partyn finns det folk. Mycket folk ibland. Även en till helmysig tjej!

Jovisst har jag vänner som absolut tycker jag ska ha en partner. För ett tag sedan så blev jag presenterad för en tjej och jag märkte vilken mysig tjej det var. Nu har jag bara pratat med henne under en kväll. Hon var lätt att prata med och också väldigt rolig. Men samma visa igen. Vi spelar inte i samma liga. Men det skadar inte att försöka bli vän med henne. Sitter och funderar på om jag ska våga skicka henne ett meddelande på face och bjuda ut henne på en enkel kopp kaffe och avsluta samtalet vi hade på kvällen som blev brutalt avslutat. Enda sättet ju för mig att få kontakt med henne. Har inte hennes mobil nummer eller fasta nummer. Men samtidigt, ska jag fortsätta leva som jag gör? Full fart framåt med hjälp av fester och partaj? Två dagars är mer regel än undantag just nu. Är det inte bättre att jag stannar upp och tänker efter lite. Skulle ju ta det lugnt och leva som singel tills barnen flyttat ut. Men jag kommer nog att ta chansen om den kommer.
Men nu ska jag leta reda på play knappen och trycka på den istället för fast forward. Nu ska det bli lugnt i min värld och jag ska kunna sitta hemma en helg och dricka Fanta och äta gott. Sen efter semestern har jag bestämt att det är dags för konditionsträning.

Tillbaka till det som det var meningen att jag skulle blogga om. Livet! Även om jag den här gången bara ska skala lite på ytan.

 

Mitt liv är rätt så ointressant, men jag har kul, tråkigt, det känns jobbigt ibland. Som alla andra med andra ord. Så jag tänkte berätta lite om mitt liv dom senaste åtta månaderna.

 

När det sprack mellan mig och min senaste flickvän för ca: 8 månader sen så var det riktigt jobbigt. Det kändes som någon tryckte på stoppknappen. Allt bara tog stopp. Jag sket i allt i två, tre veckor. Det enda jag skötte var jobbet, men mina kollegor tyckte nog inte att jag var världens roligaste person just då. På hemmaplan så gick jag och la mig i soffan direkt jag kom hem. Min hygien var hemsk. Rakning, dusch och sådant kändes inte viktigt. Men det som är roligt är att ingen klagade på hur illa jag måste ha luktat. Jag vet att några av mina kollegor kan vara snabba som satan att påpeka sådana saker. Mat var väl inte det viktigast då precis, hade mina två underbara söner hemma då som var ett fantastiskt stöd. Det räckte liksom att dom var där. Fixade mat, pratade med mig och kollade på tv med mig. Vi gick igenom 6 säsonger av 2½ män bl.a. Hade inte dom varit där så undrar jag hur nära det hade varit att jag skulle tryckt på eject knappen. Men nu var det aldrig aktuellt så det får vi inte svar på. Klart om det.

Efter några veckor så tror jag att en av mina kollegor tröttnade på mig. Han sa helt enkelt åt mig att komma förbi på en irish coffee. Kunde väl bara acceptera. Den kvällen så rakade jag mig, duschade och gjorde mig riktigt fräsch. Allt kändes bättre. En kväll hos kollegan gjorde susen. Jag vaknade till liv igen och bestämde mig för att trycka på pausknappen i alla fall. Bättre än stopp eller hur? Även om stoppknappen var intryckt i ca: 3 månader till. Tänkte ta ett break i mitt liv och leva singel och bara jobba och låta livet ha sin gång utan att bekymra mig om saker som hände utanför min familj. Vill här tacka mina vänner, kollegor och släktingar som orkade med mig och ställde upp för mig från den dagen till dags datum. Tänkte trycka på playknappen när mina barn har flyttat ut. Det som hände var nog att jag missade pausknappen och tryckte på fast forward.

 

När jag skrev det här så blev det ett väldigt långt inlägg som ingen skulle orka läsa på en gång så jag delar upp det på två delar. Del 2 kommer i morgon.

Jag brukar aldrig lämna ut mitt rätta nummer till någon på krogen som tjatar till sig det men det gjorde jag på fredagen. Dumt som ni säkert förstår.

Fredag klockan 02:40 ungefär ringde telefonen och jag såg på nummerpressen att det var tjejen som jag bytte nummer med på krogen som ringde.

Lördag klockan 03:00 exakt ringde telefonen och då var den en annan som har fått tag på mitt nummer i december på egen hand som ringde. Den här människan har en fruktansvärd förmåga att ringa mellan 00:00-03:00. Har svarat en gång. Var så full så jag reagerade inte på att det inte var min normala ringsignal. Hon har fått en egen ringsignal så jag kan höra på en gång att det är hon som ringer. Då kan jag bara vända mig om och fortsätta sova utan att öppna ögonen.

Jag svarade naturligtvis inte utan slog bara av telefonen både fredag och lördag. Jag är den där typen som inte gillar att ha mobilen av. Det kan ju hända att någon som man gillar hör av sig sent och det gör mig ingenting. Det kan jag ta. Men hallå, klockan 03:00??? Snacka om att resonemanget måste gått ”Fan inget ragg inatt. Äh jag ringer den där grabben jag träffade tidigare under kvällen.” Jo säkert, jag vill säkert vara ”kvart i tre-ragget i brist på bättre grabben” ELLER HUR!!!

 

Nä tänk er för. Jag kommer aldrig mer att lämna ut mitt nummer till någon som tjatar till sig det. Då får dom helt enkelt nöja sig med 90 510 :-) Ett bra nummer att ringa. Alltid någon som svarar och pratar alltid. Lite tjatig visserligen, men man tar väl vad man får den tiden på dygnet…..

Nu kommer det ett väldigt ytligt inlägg. Men det passar väl min personlighet bra. Men jag har haft en riktigt bra helg, fast man ska vara lite försiktig har jag märkt. Återkommer till det.

 

Fredagen började okej. Sov ut rejält. 7 timmars sömn är jag inte bortskämd med. Jobbade i 11 timmar för att sen tigga skjuts upp till stan för att gå på after work med några kollegor. Hade en suverän kväll.  Var på S1 där det var packat med folk. Utomhus! Inne fanns det hur mycket plats som helst, men vem ville sitta där. Vi byggde ett eget bord med en pall och trängde in oss mellan borden och väggen. Servitriserna hade också kul åt oss. Sen drog vi till liljan. Dött med folk, men vi hade ju varandra. Sen sömn till klockan 02:40. Kom ihåg en sak. Tänk på till vem ni lämnar ut erat mobilnummer till.

 

Lördag morgon. Nu var det bara att ladda batterierna för att komma i form till en kollegas 30 års fest. Tog sin tid kan jag säga. Man är inte 20 längre. Ska man göra en tvådagars så behöver jag lite tid på mig för att komma igång.

Var på en väldigt lyckad fest hos en kollega. Tack kära vän. Träffade nytt och trevligt folk och även gamla vänner som visade en helt annan sida än vad jag sett förut hos dom. Men kul hade jag. Ner på stan och käka för att träffa ännu mer folk och nya vänner sen hem och sömn till klockan 03:00. Kom ihåg en sak. Tänk på till vem ni lämnar ut erat mobilnummer till.

 

Söndag. Trodde ni att man får ligga still på soffan efter en tvådagars? Glöm det! Nu var det dags att åka till min son som fyllde år. Grattis ”wiggen” Mycket trevligt att komma dit, snacka skit och äta glass, kakor mm.

Efter det så blev det stress till Amsbergs go-cart bana för att köra go-cart med några vänner. Hur kul som helst fast någon trodde han var Jarno Trulli. Hade världens fajt på banan med honom och det var länge sedan det var så kul att förlora. En hedrande fjärde plats till mig iaf. Dessutom så priset jag fick var ont i hela kroppen, men det var det värt.

Fortsättning följer angående Kom ihåg en sak. Tänk på till vem ni lämnar ut erat mobilnummer till.

Idag tar det emot. Hade en jobbig dag igår och det sitter kvar i kroppen. Livet är fullt av överraskningar.
Igår satt jag och skulle skriva ett inlägg om musik och känslor. Tycker det hör ihop på något sätt. Sen ringer telefonen. Den var en gammal vän sen tidigare år som hörde av sig, vad kul tänkte jag tills jag hörde att gråten var i halsen. Vännen berättade att ***** har gått bort. Jag reagerade på mitt som vanliga klumpiga sätt. ”Vem?” Efter ett tag så kom vi underfull med att jag inte hade fått äran att känna denna person, men lika tråkigt är det att någon går bort. Medans vi sitter och pratar så får jag ett sms som jag inte bekymrar mig om just då. Tyvärr.
Efter vi har pratat klart så läser jag sms:et. Det står ungefär så här. ”I dag så dog min kompanjon och vän *******. Känns väldigt tomt och ledsamt nu”
Den här personen vet jag åtminstone vem det var men inge mer. Hade bara hejat när min vän hade sällskap av honom på stan. Annars hade jag aldrig pratat med honom.
Kändes en aning konstigt att få två dödsbud inom 30 minuter, även om det inte var någon som stod mig nära. Samma visa igen. Prat och tröst. Sen läggdags. Trodde jag.
Jag har släkt. Det har dom flesta av oss men min släkt är lite speciell. Får reda på att det är bråk mellan två personer. Dags att vara stöd åt tredje part. Missuppfatta mig inte. Det är jag gärna. Jag älskar min släkt och jag gör nästan vad som helst för dom. Stödet var visserligen bara lite sms - kontakt och att visa att jag finns och att erbjuda tak över huvudet om det skulle behövas. Sen fick jag sova. Men med tanke på värmen och allt som hänt så var det inte så lätt. Sen har jag mina egna demoner att ta hand om också, Men det får ni läsa om i ett annat inlägg. Nu blir det en tidig kväll för att imorgon jobba en lång dag och sedan blir det S1 och after work.

 

Ha det så bra där ute och ta inte livet för givet.

Kram.

Jaha då var fotbolls-VM slut för den här gången. Just nu är det väldigt delade känslor. Skönt på sätt och vis. Man har blivit lite mätt på fotboll under den här månaden det har hållit på. Sen så verkar det som det har hållits VM i trumpetblåsning också. Dessa vuvuzela. Så trött på dom. Hoppas vi har hört dom för sista gången nu, även om det faktiskt fanns två stycken på Domnarvsvallen i lördags under matchen mellan Brage – Ängelholm. Snälla, lämna dom hemma nästa match.

 

Angående finalen då. Själv så är jag besviken. Har inte gillat Spanien som fotbollslag. Anser att det är dom som filmar mest tillsammans med Italien. Jag har även svårt att kolla på La liga och serie A på tv. Kollar bara om Real Madrid spelar. Annars får det vara. Nu spelade visserligen Holland väldigt hårt, på gränsen till brutalt i finalen. Inte så himla vackert att se heller, men dom spelade ju efter deras förutsättningar. Skulle dom försökt spela en teknisk fotboll mot Spanien så hade det nog slutat med brak förlust. Spanien är ett av världens mest tekniska fotbollslag. Tänker inte käfta emot där. Men varför ska dom filma så himla mycket när vi alla vet vilka duktiga spelare dom är? Det är det som stör mig. Nu tänker jag inte bara på finalen, utan under hela VM. Har sett alla Spaniens matcher detta VM och det har varit lika i alla matcher. Fram till semifinalen mellan Spanien – Tyskland så var jag bombsäker på att Tyskland skulle vinna. Dom hade spelat bäst organiserad fotboll under hela VM och imponerat mest. Men Spanien spelade taktiskt bra och Tyskland vek ner sig.

Så till slut. Grattis igen Spanien. Börja spela den fotbollen som vi vet att ni kan och stå på benen så kommer många mer att kolla på och gilla spansk fotboll. Tekniken finns ju. Dessutom: Förlåt alla mina vänner på facebook för mina hårda kommentarer jag vräkte ur mig på var och ens kommentarfält i ren besvikelse efter VM-finalen

Är det något som egentligen finns? Tja, frågar man folk man känner så är det nog 50/50 i svar. Själv så är jag väldigt splittrad. Egentligen så är det nog nej, men man har varit med om olika saker som gör att man måste stanna upp och tänka till lite.

Några exempel. För en massa år sedan så var jag i Stockholm och besökte Gamla stan för första gången. (Ja det var riktigt många år sedan.) Jag kände mig hemma direkt. Kände igen vissa gator och gränder. Min kusin skulle visa mig var vissa ställen var, men jag tyckte att det här har jag sett förut. Okej, Döm mig inte nu. Folk kan ha berättat om Stockholm och jag var bara en liten pojk som trodde han ägde hela världen. Men visst, många år sedan är det och jag kan minnas fel.

Har visserligen lite nyare minnen men de var på ett annat sätt som t.ex. när vi bilade igenom Europa.  

Det var kanske 2002 och då passade vi på att besöka ett koncentrationsläger i Terezín, Tjeckien. Jag mådde så dåligt och kände mig så illa till mods att jag egentligen bara ville försvinna därifrån. Har alltid känt mig olustig när förintelsen kommer på tal, men här kändes det riktigt illa. När vi gick igenom den 500 meter långa underjordiska tunneln så ville jag bara spy. Vilket fruktansvärt liv alla stackare måste haft. Vem som helst skulle må dåligt av att åka dit på besök, men min dåvarande flickvän sa att hon har aldrig sett mig så blek och illa till mods. Tårarna rann och jag kände en sådan lättnad när vi lämnade Terezín bakom oss.


Huvudingång Terezín

Då är vi tillbaka till frågan. Har jag upplevt något där i ett tidigare liv, eller är det bara för att jag vet hur illa man behandlade människor på ställen som typ Terezín? Ändå var Terezín ett av dom ”bättre” koncentrationslägren i Europa. Själv har jag svårt att ta till mig att något som reinkarnation existerar. Men jag är väldigt öppen att diskutera det och jag dömer inte dom som hävdar motsatsen.

Hej och välkommen till min blogg. Jag tänkte jag skulle ta upp kampen med min systerdotter http://sirresirre.blogg.se/ om att vara världens sämsta bloggare. Hon har en orsak visserligen. Det har inte jag. Dessutom så gillar jag hennes blogg. Den är bra och rolig. Läs den oxå.

Jag tänkte blogga om livet, tillfällen som dyker upp och allt annat som poppar upp i mitt huvud. Ni får inte tro att den här bloggen kommer att uppdateras med jämna mellanrum, men lite då och då iaf.

Angående livet.

Det är kort. En människa lever i snitt ca 80-85 år. Vad är det egentligen? Inte ens ett ögonblick i universums tidsålder. På den korta tiden ska vi hinna med att födas, växa upp, bli kära, gifta oss, skaffa barn, skilja oss och slutligen så är vi tillbaka till barnstadiet då våra barn tar hand om oss som vi tog hand om dem. Hjälpa oss ur sängen, byta blöja, ta med oss på en promenad, byta blöja lägga oss i sängen där vi förhoppningsvis dör en lugn död i sängen. Cirkeln är då sluten.

Ändå, när vi är mitt i det här så tycker vi att allt tar sådan lång tid. Jag vet. Dom senaste 7 månaderna har varit rena rama berg o dalbanan för mig. Kastad ner på botten och varit upp på toppen och vänt för att åka neråt igen. Så har det pågått nu och just nu är jag någonstans mittemellan men vet inte om nästa backe går upp eller ner. Dom här månaderna har bara släpat sig fram. Tycker tiden/livet  går fruktansvärt sakta just nu.

Det kommer att bli en spännande fortsättning på mitt liv precis som i era liv. Kommer det att gå uppåt eller neråt? Ingen vet.

Min största förändring som jag själv inte hade fattat förens en ny fantastisk vän sa för ca 4 månader sedan en liten mening till mig utan att hon visste hur jag har varit tidigare.

Hon sa: Du är fan den mest sociala människa jag någonsin träffat….

Jag? Största ensamvargen i historien. Som alltid dragit mig undan. Hm, ja jag har nog förändrats.