jokerjojjee

Idag när jag satt och körde så fick jag lite sällskap. Vi pratade om allt och inget. Då kom det upp att jag har ju inget i huvudet. Det stämmer faktiskt. Det står så klart och tydligt i min sjukjournal. När vännen klev av så började jag tänka tillbaka från en av dom värsta perioderna som jag har upplevt när det gäller smärta i mitt liv. Tänkte berätta lite kortfattat om den perioden här. Hoppas ni orkar läsa.

För många år sedan, tror det var år 1999 eller 2000 så fick jag en tankeställare. Jag och min dåvarande flickvän satt och pratade i sängen när helt plötsligt det small till i mitt huvud. Jag riktigt hörde hur det small till i huvudet. Fick sådan huvudvärk så det går inte att förklara med ord. Kastade mig baklänges och bara ville försvinna upp i rök. Flickvännen bara undrade vad som hände. Efter ett tag så kunde jag börja andas igen och sa åt henna bara ett ord. Sova.
Dagen efter skulle jag ta mig till jobbet och hade fortfarande en grym huvudvärk. Kom ner till jobbet och gjorde ett försök att jobba men det gick inte. Ringde in till akuten i Falun och pratade med dom. Dom sa åt mig att komma dit så fort det bara går. Dom ville dessutom skicka en ambulans för jag fick absolut inte köra, men jag sa bara att jag tar bussen.  Jag fattade fortfarande inte varför det blev sånt liv på sköterskan. När jag väl kom in till akuten så hann jag bara anmäla mig så kom det ut två sköterskor med rullstol och sa åt mig att sitta. Då var jag tvungen att fråga vad det handlade om. Vi misstänker hjärnblödning. Hoppsan sa jag, men jag kan ju prata, gå och har motoriken kvar. Kan i alla fall vara hjärnblödning berättade dom för mig.

Efter det så följde en lång rad av olika prover och röntgen. Det började med kontraströntgen för att sen följas upp med skiktröntgen. En massa prover och ett absolut stillaliggande i sjukhussängen. Efter några timmar så kom läkaren in och berättade svaren. Han läste direkt från journalen. "Efter diverse prover och röntgen så hittade vi ingenting i patientens huvud" Tack för den sa jag. Det är tomt i mitt huvud med andra ord.

Efter det så följde tre veckor med olidlig smärta i huvudet och självklart sjukskrivning. Behandling med imigran både med spruta i låren och armar och i tablettform. Efter 10 dagar så ringde läkaren och frågade hur jag mådde och ville ha in mig för en MR (magnetresonans) eller magnet röntgen som vi lekmän säger. Sagt och gjort. In till Falun igen för det. Efter ytterligare några dagar så fick jag äntligen en diagnos. Jag har Hortons diagnos. Vill ni veta mer om den klicka här. Som tur är så verkar jag vara en av dom som anfallen inte återkommer. Jag har haft små små återfall, men ingen i närheten som det första. Hoppas jag klarar mig resten av livet. Vill aldrig mera uppleva denna smärta. I början efter den här smällen så skakade jag bara huvudet åt folk som sa att dom hade huvudvärk, men nu så gnäller även jag över vanlig huvudvärk. Tänk vad fort man glömmer.

Marie: Om jag har missat eller blandat ihop saker så kommentera gärna.