Släkten.
Vi är en ganska liten släkt som håller på att växa sig stor. Jag har en bror och en syster. Jag har två barn, syster min har tre och min bror fyra. Även dom barnen har börjat "ynglat av sig." Så min syster är mormor till en och min bror morfar till två småttingar. Men vi är fortfarande unga. Alla vi har skaffat barn i tidig ålder.
Min far dog när jag var tre år och sedan under min uppväxt så har dessutom då i följande ordning morfar, mormor, farfar och farmor dött. Farfar och farmor hade jag jättedålig kontakt med eftersom dom bodde nere i Ystad. Det värsta var ju att jag fick inte ens reda på när farfar dog förens säkert ett par år efteråt. Sen tog det bara någon månad så fick jag beskedet att farmor också hade dött.
Men av dom kära som är kvar så älskar jag dom allihop. Visst kan jag och speciellt min syster ryka ihop. Vi har haft en del bråk men vi vet båda att det är övergående.
Nu för tiden så är min syster min stora hörnsten att luta sig emot. Jag kan prata med henne om allt och jag kan sitta och spy galla på allt och alla. Jag har varit ledsen, arg, förbannad och glad när jag har pratat med henne och hon bara orkar sitta och lyssna. Så har det inte alltid varit. Det hela började nog efter vi hade haft ett rejält bråk och jag tog tag i henne och "slängde" henne i säng, sen la jag mig bredvid och sa åt henne att nu sover du ruset av dig så snackar vi mer imorgon. Hon somnade ett litet tag men sen vaknade hon till och jag satt då bredvid henne. Då började vi prata om massa saker. Det bara strömmade ur både mig och henne. Jag kände helt plötsligt att här kan jag verkligen säga vad jag tänker. Det är så skönt att kunna prata ut ibland. Visst, jag har även andra vänner jag kan prata med, men det blir liksom uppdelat. Glenn pratar jag en viss del med, Thomas en annan del, Anne får ta andra saker och Dan och Zara får också stå ut med en hel del. Sen finns ju alltid den där fantastiska människan som alltid får mig att skratta och le. Men min syster får allt. Både glädjeämnen och saker som gör att jag bara vill sätta mig ner och grina. Tyvärr så blir det lite för sällan vi får chansen att sitta i lugn och ro och prata. Idag t.ex. så hann vi med ett kort kort snack på 15 minuter. Man hinner ju inte säga så speciellt mycket vettiga saker på den tiden så det blev mer vanligt kallprat, men hon hann i alla fall visa att hon bryr sig om mina tankar och problem genom att verkligen ställa dom rätta frågorna.
Älskar dig kära syster.
Okej, det här skulle handla om släkten, men min syster tar som vanligt alldeles för stor plats så jag får kanske återkomma till resten en annan gång.
