Virriga jag.
Innan Ni börjar läsa så ska Ni veta att allt jag skriver är helt och hållet mina personliga åsikter och tankar. Har ingen fakta att peka på (Förutom % -talen) utan det är bara sådant som snurrar runt i min skalle.
Virriga jag!
Ja, det är bara förnamnet på mig. Ni ska vara glada att Ni inte får ett sånt virrigt brev som jag har skrivit dom senaste dagarna. Där pratar vi virrigt. Men det är tokprivat så mer än så får Ni inte nu. Nu så till det som jag satt och tänkte på idag. Jag hade några uppslag på vad jag skulle blogga om idag men det var flera korta så jag ska försöka binda ihop dessa så det får ett sammanhang. Många små ska bli ett.
Det slog mig för några dagar sen att jag har ju nu passerat hälften av mitt liv. Att tro att jag kommer att passera 84 år är bara patetiskt. Inte en chans. Jag lever inte riktigt som man bör. Gillar skitmat, alkohol, vakna nätter, tidiga mornar etc. etc. Inte alls som man ska göra med andra ord. Sen har jag ju sagt att vid 70 år så tar jag livet av mig. Jo, så har jag sagt sedan jag var typ 15 år eller liknande. Det sitter nu så inpräntat i mitt huvud att jag snart nästan kommer att tro på det. Visserligen så vet jag att jag aldrig kommer att kunna samla den kraften och modet som en sådan handling kräver så jag blir säkert äldre. Men varför sa jag så?
Enkelt. Vill inte vara en belastning för anhöriga och staten. Sen så lär väl inte pensionspengarna räcka längre än till 70 heller. Detta tänkta jag på alltså för nästan 30 år sedan. Tanken finns fortfarande. Pensionspengarna tar slut. Vem ska betala? Med tanke på hur vår regering styr detta land så lär ju inte de finnas kvar när jag blir 65. Men är allt Moderaternas fel? Tänk efter innan Ni skriker JAA rakt ut.
Glada 80-talet. Åh allt var så bra och vi levde som kungar. Allt var så lätt och Sossarna styrde vårt land. Helt plötsligt kom baksmällan. 90-talet. En utlandsskuld som bara växte och växte. Hur kommer det sig? Bidrag, bidrag bidrag. Det fanns inga pengar i statens skattkista men ändå. Låna från utlandet bara. Herregud, det var så lätt att bara ramla in på soss och hämta pengar så fort det gick emot en. Sjuka sig från jobbet blev ju rena semestern. Vaddå, man förlorade ju inget på det. Staten betalade. Försäkringskassan betalade från dag 1 då. Nu betalar företagen dag 2-14. Sen försäkringskassan. Dag 1 betalar du själv. Den så berömda karensdagen.
Hur många tog inte ut en till två veckors extra semester per halvår bara för man kunde. Självklart så fanns det människor som hade moral i kroppen, men många hade inte det när det är så lätt som det var då. Liksom, ingen karensdag, 90 % av lönen fick man behålla. Klarade man inte en månad så klev man in på soss och begärde bidrag. Jag vet. Jag har varit där. Killen som tatuerade mig och mina polare hade aldrig jobbat i hela sitt liv. Varför då sa han? Soss betalar den här lägenheten och ingen kollar upp vart jag får pengar ifrån. Bara svarta pengar. Sen fick folket upp ögonen och röstade fram Moderaterna 1991 tillsammans med Ny Demokrati. Här skulle utlandsskulden stoppas. Det inte folket var beredd på var att svångremmen skulle dras åt så fruktansvärt. Herregud, karensdag? Mindre i sjuklön mm mm. 1991 hade Modraterna mycket hjälp från Ny demokrati för att kunna ta makten. När Ny demokrati la ner så fick inte Moderaterna majoritet i riksdagen och förlorade då makten. Ja, äntligen så kom Socialdemokraterna tillbaka till makten. Nu skulle allt bli som vanligt igen. Blev det så? Nä, Sverige blödde fortfarande av 80-talet. Sossarna fortsatte helt enkelt på Moderaternas linje fast med en mjukare stil. Dom fick behålla makten tills Moderaterna började lova minskade skatter. Hur skulle det finansieras? Dom sa rakt ut "Höjda fackavgifter, minskade a-kassebidrag, mindre bidrag över lag och mer privat ägda företag. Folk tog nog dom inte på allvar utan röstade fram dom. Sen blev det ett djävla hallå när dom höll sina vallöften. Dom fick 2006 26,23% av rösterna och fick makten. Nu 5 år och ytterligare en valseger senare har dom över 34 %. Ändå skriker alla att det bara är skit med Sveriges regering.
Varför är folk så hemlighetsfulla när det gäller politik? Eller ska jag säga rädda för att säga sin åsikt? Gå ut på stan och fråga vilka dom stöder. Jag lovar att Ni får säkert 60-70% som säger Socialdemokraterna. Resten säger att dom är osäkra. Ja, om Ni inte springer på en företagsledare/chef. Då blir förmodligen svaret Moderaterna. Men hur kommer det då sig att Sossarna bara har 25,5% av väljarna? Moderaterna 34,8? (Vecka 42)
Folk är helt enkelt rädda att erkänna var dom står när dom möter en jämlike. När någon ringer från Sifo eller liknande så vågar dom säga vad dom tycker.
Var står jag då? Vågar jag stå för vad jag tycker och tänker. Tja, till viss del. Men jag är väldigt flytande i dessa frågor. Visst, jag kan gott och väl erkänna att min plånbok mår mycket bättre sen Moderaterna tog över makten. Samtidigt vet jag att många har fått det så mycket sämre. Jag behöver bara vända mig till min egen släkt för att se vilket helvete dom har med ekonomin och arbetslöshet. Alla dessa förbaskade så kallade arbetspolitiska åtgärder.
Ska jag bara tänka på mig själv när det blir val så kommer jag definitivt rösta på Moderaterna. Ska jag tänka på några av mina vänner och släkt så bör jag rösta på Sossarna. Tänk på att jag är medelinkomsttagare. Förmodligen kommer jag att rösta på något mittparti. Som sagt, det är långt kvar till nästa val och jag flyter hela tiden mellan partigränserna. Förra valet röstade jag inte på någon av dem. MEN… Jag röstade!
Oj, vad långt det blev. Ändå så har jag utlämnat så mycket. Jaja, då finns det mer att skriva om. Nu ska det nog räcka med politik på den här bloggen. Åtminstone tills nästa val ;-)
Okej. Några sista saker som jag står för:
Olof Palme var bäst.
Bättre utrikesminister än Carl Bildt kommer vi aldrig att få.
Det kryper i kroppen när folk nämner Mona Sahlin.
Jag stöder kungahuset.
Jag tycker alla bidrag ska behovsprövas. Inte få bidrag för bidragets skull. Typ barnbidrag.
Tack för visat intresse. Puss och kram Sverige.
