jokerjojjee

Idag så var jag och min äldsta son på Kupolen. Vi var där i nästan 2½ timme. Hemsk tanke, men tyvärr sann. Det var bara meningen att vi skulle dit och fixa en knapp på hans byxor.
När vi klampade in på Kupolen så möter jag Helena (Charlie), en kvinnlig bekant som jag har växt upp med, men inte träffat på så många år. Hon hade till och med bytt efternamn. Stod och snackade lite om allt möjligt, sen så frågar hon om inte vi skulle försöka samla ihop hela gänget från vår uppväxttid och försöka hitta på något kul till våren, sommaren. Jag tände direkt på den idén. Sagt och gjort. Vi bytte telefonnummer med varandra och ska försöka hålla kontakten samtidigt som vi ska försöka hitta så många vi kan från den tiden och höra med dom om dom är intresserade. Hoppas verkligen att vi kommer att genomföra detta nu, så att det inte bara blir en massa snack och att det bara kommer att rinna ur sanden. Så alla som kommer ihåg Helena och mig från den tiden, hör av Er till mig.

Sen så svängde vi förbi vid Dressman och dom sa att det är bara att gå till skomakaren, sen är det bara att komma hit med kvittot så betalar vi. Jippie, det blir gratis. Hade jag inte räknat med. Men skomakaren hade tydligen fruktansvärt mycket att göra. Frågade om vi kunde hämta byxorna imorgon. Nej tack, gärna idag. Välkommen tillbaka om 1 timme och en kvart då. Jaha, vad gör man på kupolen så länge? Äter såklart. Sätter oss och käkar på Mat & prat tror jag dom heter. Efter maten så är min son så snäll och ska bjuda på kaffe. Detta är absolut första gången han gör det. Tackar, tackar sa jag då. Vad händer? Jo självklart så tappar jag taget om muggen och spiller ut halva koppen över mig. Så det är mitt minne över när min son för första gången handlar en kopp kaffe åt mig.

Sen så drog vi iväg och letade en julklapp till mig själv. Hittade vad jag ville ha och ska när mina räkningar är betalda kolla om jag har råd att köpa det. Det vet jag att jag har, men vill se till att allt är betalt först, så imorgon ska jag inhandla min julklapp på Cervera. Sen till skomakaren, vidare till Dressman för att sedan skynda hem och byta byxor och skjorta. Okej då, det blev myskläder.

Otrogen?

Är det något du varit? Sluta läs här annars får du skylla dig själv!

Läste för ungefär 10 dagar sedan min systerdotters blogginlägg om otrohet. Har tänkt en del på det efter det. Det gör mig ledsen och sur att människor kan behandla varandra på det sättet. Hur fan kan man knulla på någon för att sedan gå hem till flickvännen/frun/pojkvännen/mannen och låtsas att inget har hänt? Har man inget djävla samvete? Skulle jag vara otrogen så skulle jag bara fundera över om man lämnat något spår. Luktar det om mig, sugmärken, rivmärken, läppstift, parfym osv, osv. Fan jag skulle ju bli helt galen. Det är det fan inte värt.

Skit samma om folk skyller på spriten. Fan, får man göra vad som helst bara för man dricker? Svar: NEJ! Har man bara lite samvete så knackar det på när du är på väg att göra något dumt. Hur djävla full du än är. Jag vet. Har varit där själv. Var så djävla mysig att ha flickan i knät och kramas. Där någonstans kom ju samvetet och en vän. Lägg av! Gör om, gör rätt! Tack för visat intresse. Syns en annan gång. Hej då!

Gå hem och sätt på frugan/mannen istället.

Har varit på en del konferenser och mässor och sett en del. Lika förbannad blir jag varje gång. Nej, jag och min på den tiden ständiga följeslagare Dag B satt oss hellre och tog en öl tillsammans. Haha tänker Ni. Jag fick aldrig chansen. Jo, det fick jag, jag lovar, men glöm. Jag hade mitt på hemmaplan.

Sen som Sara skriver. Om man har en älskare/älskarinna vid sidan om, hur är man funtat då? Om man är så djävla missnöjd med sitt förhållande så gör slut för i helvete. Då är det ju något som är fel i förhållandet. Vad är man ute efter? Spänning? Jamen, hoppa bungyjump då. Utan gummisnodd, då får Ni se på spänning.

Dom som kan stå upp och säga till motparten (som man känt sig attraherad av under kvällen utan sin kärlek) att jag har inte samvete att gå längre än så här, sträck på Er. Ett sådant svar skulle, hur dumt nu det än låter, göra mig glad att få. Varför? Jo, då är det en kvinna att lita på. Sen kan det ju bara vara en ursäkt, men jag skulle inte vilja tro det.

Nu är jag singel och kan göra vad fan jag vill. Gör jag det? Nä, jag ska tydligen vara trogen min kudde nu. Haha.

Var är mitt liv?

Sitter och funderar över vad jag ska göra med mitt liv. Läste för någon timme sedan på face om två vänner som nu ska flytta ihop. Dom ska flytta från storstaden Borlänge ner till mörkaste Småland. Nybro av alla ställen. Helt suveränt kul för dom två. Lycka till Erik och Emma.

Jag har ju själv haft tanken att flytta. Har tänkt mig då Nyköping eller Oxelösund. Varför då? Jo, jag har vänner där, närheten till havet, lagomt stort (litet) och jag har förmodligen jobb klart.

Men dom planerna är lagda på is tills vidare. Vill att barnen ska växa upp och göra klart skolan och flytta hemifrån innan jag sticker. Sen om jag fortfarande är själv då så får vi se. Men jag behöver verkligen en nystart i livet. Tycker att allt bara står still. Jobba, göra mat, sova. Dag ut och dag in. Helgen kommer och man super skallen av sig. Fan vad värdelöst det är egentligen. Fan, jag är 41 år, ensam, lever ett sjukt patetiskt liv. Vad finns det för mening med all skit egentligen? Det enda vettiga jag gjort i mitt liv är mina två söner. Annars så finns det inget jag gjort som berört eller som någon kommer att minnas av mig.

Den senaste tiden så har jag till och från fått känslan om att livet är på väg att komma igång, för att sedan bara känna bromsen slå i. Eller backen. Känns som jag är typ 4 månader bakåt i tiden just nu. Enda skillnaden är väl yttertempraturen. Skiljer väl en 30 grader.

Så vad ska jag göra. Fortsätta här och försöka få igång mig själv, vilket inte fungerar så bra just nu, eller ska jag börja fundera på flyttan redan nu. Kolla upp skolor och sådant och dra iväg redan till sommaren. Skulle ju passa bra för då börjar yngsta sonen gymnasiet och äldsta sonen fixar förmodligen körkortet så han kan ta bilen från sin mamma till skolan om han inte väljer att flytta med. Han blir 18 och väljer helt själv.

Men fan, jag har ju det jag vill ha här! Flyttar jag så lämnar jag massor av saker bakom mig. Min dröm, kanske en son, mamma, syster, bror, resten av släkten, flickan jag vill ha, alla vänner, alla kollegor.

Flyttar jag så kan man sätta upp andra mål/drömmar. Jag älskar havet så om jag bor där så kanske jag skulle försöka lära mig segla. Kan vara skitkul. Sonen, mamma, syster, brodern, resten av släkten och alla vänner kan man hålla kontakten med via face, sms, telefon eller datorn.

Av någon konstig anledning så älskar jag den här skitstan. Den är ju i vilket fall som helst min hemstad. Måste bara hålla med Annika Norlin.

Om man bara kunde få ett teckan på att det kan vara värt att stanna, men det är ju som att be Gud om ett mirakel.

Hela mitt liv har varit fullt av dumheter. Jag har gjort väldigt mycket dumheter i mitt liv och jag är övertygad om att jag kommer att fortsätta med det. Men är det inte det som ger lite krydda på livet?

Idag när jag satt och jobbade så var jag så fruktansvärt uttråkad så jag började fundera på vilken dumhet som är den absolut dummaste jag någonsin gjort. Den dummaste kommentaren jag någonsin kläckt ur mig var inga problem. Den kom jag på direkt. Men vilken är min största dumhet? Det är verkligen många som kan hamna under den kategorin. Få se? Saker som ligger långt ner på listan är t.ex. Köra mammas Passat på ett kalhygge? Köra Volvo 264 över gångbron i Mellsta? Tatuera mig med en gammal rakapparat? Stöta på två tjejer samtidigt? Dom var dessutom vänner.. Åh herregud jag skulle kunna fortsätta med så mycket mer dumheter. Men en av dom som måste vara bland dom dummaste var nog när jag tyckte att ha foten i gips i ett par veckor bara måste vara bättre än att ligga ute i fält i lumpen. Sagt och gjort, vad gör man? Jo, man ber sina vänner att hoppa, sparka, bryta foten på mig. Dom gjorde så gott dom kunde, men jag blev bara belönad med ett uttänjt ledband och en spricka i foten. Men jag slapp att ligga ute i fält. Två veckors skrivbordstjänst blev det istället.

Vad gör jag för dumheter nuförtiden då?  Oj, det lämnar jag över till Er att svara på. Men visst blir det tokigt ibland?

Kommentaren då? Ja, jag ska försöka göra en lång historia kort.

Jag fick polisen efter mig för många år sedan och jag försökte självklart köra ifrån dom. Efter en kort jakt på riksvägen så tog dom mig vid den gamla kemtvätten efter Tjärnavägen. Min kommentar var bara "Trodde ni att jag skulle smita va?" Jag lovar, den var inte populär. Thomas, som satt bredvid, ville nog bara sjunka igenom sätet och gömma sig. Så snabbt som jag kom ur bilen har jag nog aldrig kommit ur en bil. Jag fick god hjälp. Dom blev vansinnig och sa något i typ med att ligger man i 150 med polisbilar med fullt blåljus bakom så ja, det tror vi.

Vad hade jag gjort då? Ja, vi säger så här. Jag var inte så smart när jag var yngre, men det låter värre än vad det var.

Vi är en ganska liten släkt som håller på att växa sig stor. Jag har en bror och en syster. Jag har två barn, syster min har tre och min bror fyra. Även dom barnen har börjat "ynglat av sig." Så min syster är mormor till en och min bror morfar till två småttingar. Men vi är fortfarande unga. Alla vi har skaffat barn i tidig ålder.

Min far dog när jag var tre år och sedan under min uppväxt så har dessutom då i följande ordning morfar, mormor, farfar och farmor dött. Farfar och farmor hade jag jättedålig kontakt med eftersom dom bodde nere i Ystad. Det värsta var ju att jag fick inte ens reda på när farfar dog förens säkert ett par år efteråt. Sen tog det bara någon månad så fick jag beskedet att farmor också hade dött.

Men av dom kära som är kvar så älskar jag dom allihop. Visst kan jag och speciellt min syster ryka ihop. Vi har haft en del bråk men vi vet båda att det är övergående.

Nu för tiden så är min syster min stora hörnsten att luta sig emot. Jag kan prata med henne om allt och jag kan sitta och spy galla på allt och alla. Jag har varit ledsen, arg, förbannad och glad när jag har pratat med henne och hon bara orkar sitta och lyssna. Så har det inte alltid varit. Det hela började nog efter vi hade haft ett rejält bråk och jag tog tag i henne och "slängde" henne i säng, sen la jag mig bredvid och sa åt henne att nu sover du ruset av dig så snackar vi mer imorgon. Hon somnade ett litet tag men sen vaknade hon till och jag satt då bredvid henne. Då började vi prata om massa saker. Det bara strömmade ur både mig och henne. Jag kände helt plötsligt att här kan jag verkligen säga vad jag tänker. Det är så skönt att kunna prata ut ibland. Visst, jag har även andra vänner jag kan prata med, men det blir liksom uppdelat. Glenn pratar jag en viss del med, Thomas en annan del, Anne får ta andra saker och Dan och Zara får också stå ut med en hel del. Sen finns ju alltid den där fantastiska människan som alltid får mig att skratta och le. Men min syster får allt. Både glädjeämnen och saker som gör att jag bara vill sätta mig ner och grina. Tyvärr så blir det lite för sällan vi får chansen att sitta i lugn och ro och prata. Idag t.ex. så hann vi med ett kort kort snack på 15 minuter. Man hinner ju inte säga så speciellt mycket vettiga saker på den tiden så det blev mer vanligt kallprat, men hon hann i alla fall visa att hon bryr sig om mina tankar och problem genom att verkligen ställa dom rätta frågorna.

Älskar dig kära syster.

Okej, det här skulle handla om släkten, men min syster tar som vanligt alldeles för stor plats så jag får kanske återkomma till resten en annan gång.

Har Ni någon gång vaknat på morgonen och börjat kollat igenom inkorgen och utkorgen i mobilen?

Har Ni någon gång fått ågren när Ni sett vad Ni har skickat för SMS?

Har Ni någon gång fått ågren när Ni har sett vilken tid Ni ringde upp vissa personer?

Dessa saker har då hänt mig. Nu är det gudskelov ett bra tag sedan jag gjorde bort mig på dessa saker. Jag lovar att den man just då är kär i eller exet sitter inte uppe klockan tre och väntar på att man ska ringa. Definitivt inte då dom egentligen inte vill veta av mig/dig.

En av de mest märkliga sakerna som har hänt mig är när jag hittade ett helt nytt nummer i min telefonbok. Kanske inte så konstigt, men det var en kollegas före detta tjejs telefonnummer. Jag visste inte ens hennes namn utan lagt in det som ****** ex. Varför? Frågade vederbörande varför jag hade hans ex inlagt i min mobil och får inte det svar jag önskade utan fick följande. – Hur ska jag kunna veta det. Men hallå, numret måste ha kommit från dig eller? Men gudskelov, jag hade inte ringt eller SMS:at henne under natten. Pust. Men det knepiga är, jag har det fortfarande, efter säkert 4 månader, kvar i mobilen. Varför?

Nej, mobiler är farliga. Man borde lämna dom hemma när man går ut på party. Men samtidigt så vill man ju vara kontaktbar. Det kan ju vara så att någon faktiskt hör av sig lite överraskande. Det har ju hänt och jag blir lika glad varje gång. Då är ju mobilen mänsklighetens räddning. Utom när det där förbaskade batteriet lägger av mitt under SMS-konversationer.

Nu finns det ju applikationer till androidtelefonerna som gör att du kan låsa telefonen när du ska festa och gör det svårt att låsa upp den när man är på fyllan. Funderar skarpt på att skaffa en sådan, men som sagt var, jag har varit duktig och inte drygat mig den senaste tiden, även om jag många gånger har varit på väg att skicka vissa SMS men då har den lilla ensamma stackars nyktra hjärncellen sagt att det där är ingen bra idé. Jag hoppas och tror att jag kan säga samma sak efter den här kvällen som kommer.

PS. ****** ex är nu raderat. DS

För ett tag sedan drog en "facebookvän" iväg till Rhodos. Gissa om jag blev sugen att ut och resa. För mig är inte solen det viktigaste. Många av Er som känner mig har nog hört mig uttrycka "sol fan lyser idag igen"

Men resa. Det är ju så himla kul. Se några andra platser än gråa kupolen och en massa vita bussar. Men om jag tänker tillbaka några år så var jag inte alls sugen på att resa. Det hela började runt 1999 tror jag då två vänner, Carina och Johan, var på mig att jag och Marie skulle följa med till Grekland och båtluffa. Sagt och gjort. Vi drog iväg och när jag kom hem så ville jag bara iväg igen.

Något år senare bestämde vi oss för att bila igenom Europa. Kan säga att tre veckor igenom Europa är alldeles för lite. Vi började våran resa i Falun, ner till Malmö, över bron till Danmark vidare till Tyskland. Passade på att gå på formel 1 i Hockenheim. Efter det så for vi vidare till Frankrike. Snabbvända i Paris. Sen därifrån via bergen över till Italien. Torino, dyra Genua, Pisa, Rom, upp till Venedig. Sen fortsatte resan till Österrike. Wien är en stad jag kan rekomendera. Underbart ställe. Sen blev det vidare till Tjeckien. Det enda stället där det fortfarande fanns tull efter vägarna.  Statsfest i Brno och ett väldigt risigt vandrarhem i Prag. Sen var tanken att vi skulle upp till Polen och ta båt därifrån, men då fick vi medelande från Micke Sandberg att det var kraftiga översvämningar på dom vägarna vi skulle åka. Okej, ändrade planer. Tyskland, Danmark, Malmö vidare hem. 850 mil och tre veckor senare.

Under den här färden hade vi två riktiga långkörare. Vi började med att köra nonstopp 28 timmar från Falun till Manheim och hemfärden gick nonstopp från Potsdam till Falun. Självklart matbreak. Men det förstod Ni ju.

Hur bodde vi då. Ja, vi blev riktiga hejare på att hitta ställen att bo på. Vi bodde i bilen, vandrarhem, hotell, camping, både stuga och tält och även inaccoderade hos en familj när vi var i Brno. Väldigt trevlig familj som även gjorde oss sällskap på statsfesten.

Har även tagit en sväng till Mallorca. Bara för att bada och njuta av livet.


Sen har ju USA varit favoritstället att åka till. Fyra gånger har jag varit dit. Besökt städer som New York, Las Vegas, Los Angeles, Miami, Chicagos flygplats. Åkt Greyhound, kört bil i LA och Vegas. Varit till Canada en gång. Vi bodde då utanför Buffalo i en liten liten stad som hette Niagara falls. Niagara falls ligger både i Canada och i USA men vi bodde på den Canadensiska sidan, men vi tog en dagsutflykt till USA när vi var där. En liten promenad över en bro bara. Men en stenhård tull. Ett litet råd om någon ska till Niagara falls. Stanna bara i tre dagar. Det räcker om ni inte älskar flipperspel. Här kommer lite kort från USA/Canada. Har tyvärr inga digitala kort från Grekland och Europa.


Niagara fallen



Utsikt över New York från Empire state building


Också från Empire state


Los Angeles. Hollywood

Grand canyon


Utanför Miami ink i Miami south beach


Jag ligger och solar vid hotellpoolen i Vegas


Marie utanför vårat hotell Riviera i Las Vegas

Säng säng säng

Sova sova sova.

Nä nu ska vi inte sjunga den gamla "superhiten"

Jag behöver få fingrarna ur och köpa en ny sängram. Min gamla furusäng pajade för några månader sedan med ett brak mitt i natten. Det var jättekul att bli väckt av den smällen samtidigt som sängen försvann under mig. Ända sedan den dagen har jag gått och funderat på vilken säng jag ska köpa. Har funderat på en 120 säng och även en ny dubbelsäng. Billigaste alternativet är ju självklart dubbelsängen. Madrasser har jag ju redan. Eller? Efter en diskussion med dom som jag har delat den här sängen med så kom vi nog på att madrasserna har varit med många många år. Inte undra på att man känner sig som man vore över 40 år när man vaknar. Jag är ju faktiskt bara 25. Skulle nog vara dags att köpa nya sådana också. Men då kan man ju ta en del i taget. Först sängram, sedan en madrass i taget.

Men vad sjukt egentligen. Sängen är ju det som man ska prioritera först av allt. Man ska ju tillbringa en tredjedel av livet i sängen säger dom som vet. Om man räknar hur jag sover så är jag inte riktigt där än. En fjärdedel möjligen. Sen försvinner massa timmar när man somnar på toagolvet, hallgolvet, soffan eller hos någon annan. Så i min säng kanske jag tillbringar en femtedel av livet då.

Vad har jag prioriterat före säng då? Tja, ett högtalar system, data prylar, moped till yngsta sonen och en ny mobil. Hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte komma på en ursäkt varför jag inte köpt en sängram före allt detta.

JO nu kom jag på det. Det känns så fruktansvärt patetiskt att gå på egen hand att köpa en dubbelsäng. Haha det kan jag skylla på ett tag till. Eller också så får jag dra med mig syrran eller någon kvinnlig bekant så känns det nog bättre. Sen nästa fråga. Trä eller metall? Blir nog metall.

Åhhh jag är så djävla bäst på ursäkter och undanflykter.

Den senaste tiden så har jag alltid låtit helgerna fått ta mig vart som helst. Har inte planerat helgerna så speciellt mycket den senaste tiden. Men nu hade jag och Johan W planerat en pubkväll den 23/10. Men vad händer då? Jo, Johan hade läst fel på hur han skulle jobba så det rann ur sanden. Men då tar vi det nu till helgen istället. O'Learys i Falun blir det.

Man ska tydligen inte planera något för då blir det inte som man tänkt. Men jag har inget emot att ta det en vecka tidigare heller. Men jag kom på att jag måste tala med honom om att det kan bli ändrade planer. Har lite saker på gång. Kanske därför man inte ska planera när man är som mig. Jag kan just nu behöva vara väldigt flexibel och jag måste få mina vänner att förstå det. Men eftersom jag har världens bästa vänner så tror jag inte det är några problem.

Tänk, när man var i tonåren och tidig 20års ålder så började jag redan planera varje helg redan på söndagen. Det är något som inte skulle fungera nu. Nu kan man ju sitta på jobbet och komma på under fredagen att en after work skulle vara trevligt, så då drar man ihop några och går ut. Nu händer inte det så ofta med tanke på våra olika arbetstider, men det händer.

Nä, nog är det rätt så skönt att inte ha en massa saker inplanerade. Mycket roligare att vara spontan och dra dit näsan pekar och roa sig med det som dyker upp. Nu säger jag inte att det måste vara festande som ska vara spontant. Finns många sätt att vara spontan på. Vakna upp på morgonen och komma på att en vända till Stockholm skulle vara kul, eller dra in till Valbo och IKEA för att köpa nya DVD-hyllor t.ex. Även kanske komma underfund med att ett besök på Aquanova skulle vara kul. Nja, blir nog barnen som kommer på det förslaget.

Sen är det det roliga med mina barn. Jag har ju inte en aning om vart dom har tänkt vara under helgen. Hos sin mor eller hos mig. Det brukar man få reda på under sen torsdag eller under fredagen. Hur lätt är det då att planera? Men jag är så nöjd just nu. Dom har nu varit hos mig snart säkert en månad i sträck. Känns så kul att dom vill vara här, men jag förstår deras mor just nu. Hon klättrar ju efter väggarna för att få träffa dom. Nu träffar ju hon dom i andra sammanhang visserligen, men det är ju inte riktigt samma sak.

Nä, så länge jag är singel så kommer jag att vara spontan och flexibel men samma dag som jag får en bättre hälft som tar hand om mig så blir det annorlunda. Då får man minst en till att ta hänsyn till och då gäller det att visa respekt och även respektera hennes/deras vilja. Men visst kan man vara spontan ihop. Ja, missuppfatta mig inte nu. Visst respekterar jag mina barns vilja oxå, även om jag känner att jag faktiskt är den vuxna i familjen och jag är ju den som bestämmer. Johan är visserligen snart 18 och då hamnar vi ett helt annat läge.

Var inte meningen att det skulle bli så långt. Ibland så skriver jag bara utan att titta upp och blir sedan chockad över hur mycket jag skrivit, och inte blir det mindre av att jag skriver en massa smörja nu heller. Ha det så gott mina vänner. Kram på Er alla.

Nu ska jag skriva om min egen blogg.

Är jag bara lite egoistisk då?

Ja, kanske, men det är rätt så kul att efter 3½ månad efter jag började skriva denna blogg så gör jag det fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle skriva så länge. Det trodde inte mina barn heller. Kommentaren var ju typ att "det kommer du att göra i några veckor sen har du tröttnat".
Visst, det var ett tag som jag var på väg att lägga ner, men då kom det en kommentar på face som löd ungefär så här: "Slutat bloggat? Från en som följer ditt liv och tankar." Då funderade jag lite och tänkte att det finns alltså folk som bryr sig lite om det jag skriver. Okej, jag fortsätter.
Men jag tycker det är rätt så kul att skriva. Känner lite att det dessutom ger mig mer kunskap om det svenska språket och dessutom träning bakom tangentbordet. Jag har alltid varit rätt så taskig på svenska och jag kämpade som en galning i gymnasiet för att få fyra i svenska men eftersom vi hade två betyg i svenska så ville inte vår lärare ge mig en fyra i svenska språket och en trea i svenska grammatiken för det var sådan skillnad i min kunskapsnivå. Därför fick jag en dubbeltrea. Visst, man får vara nöjd med det lilla. Kan fortfarande inte reglerna om vokaler och konsonanter. Lyckohjulet inget för mig med andra ord.

Men bloggen var det det skulle handla om.

Har nu under gårdagen och under den här kvällen suttit och läst igenom flera av mina inlägg och jag är faktiskt förvånad. Vissa inlägg är ju rätt så bra, eller mindre dåliga kanske man ska säga, medans andra bara måste vara skrivet av något pucko i en annan del av Sverige. Vilken skillnad på kvalitet det är. Visst märker jag att det inte är någon journalist som har skrivit det men jag tror nog att min kära svenskalärare skulle vara lite stolt i alla fall. Visst, jag fuskar. Skriver alltid bloggen i Word först för att hålla koll på antal ord och för att kunna rättstava.

Bloggen handlar mycket om mitt liv och mina tankar. (Skulle visst handla om livet!)Även en hel del om mitt förflutna. Känner faktiskt att det finns en hel del från mina yngre år att berätta, men det skulle kanske vara att lämna ut lite för mycket och även tråka ut Er stackare som läser. Vem orkar läsa om sådant som hänt 10-20 år tillbaka i tiden? Som Ni har märkt så skriver jag dessutom väldigt sällan ut namn på folk. Det gör jag för respekt för dessa människor som inte har bett om att vara med i bloggens värld, även om dom gånger jag är nämnd i andras bloggar så tycker jag det är helt okej. Men ibland så ramlar det in ett och annat namn också. Självklart är det så att om någon tar illa upp så säg bara till så redigerar jag inlägget. Inga problem. Så länge jag ser att jag har ungefär lika många läsare som nu så kommer jag att fortsätta skriva. Men Ni kära vänner, Ni är dåliga på att kommentera. Mera kommentarer snälla.

Nej, nu är det sängdags sedan länge för jag ska väl kliva upp med sönerna imorgon. Ha det så gott allihopa.

Jag har inte skrivit så mycket om mina barn. Vet inte heller om dom har lust att vara med i en blogg. Dom läser ju faktiskt den. Ja den äldsta i alla fall.

Jag älskar mina killar, men tänker inte dra in dom i min blogg värld utan deras tillåtelse, därför får Ni läsa alldeles för lite om dom.

Jag har funderat mycket på sistone om barn. Jag älskar att leka med dom små liven när dom är så där härligt små och har inte en aning om vart världen ska ta dom. Många i min omgivning har barn mellan 4 månader och uppåt. Tycker det är så kul när jag får chansen att träffa dom. Men the big question is: Vill jag ha mera barn? Känner mig så splittrad när det gäller den frågan. Men hela den tiden kan ju vara så underbar. Från den dagen kvinnan säger "Jag är gravid" fram till illfarten in till BB och födseln. Tänk när man får klippa navelsträngen, lyfta upp dom för första gången och sedan tvätta dom. Man håller det lilla huvudet i sin hand och man bara ler med hela kroppen. Sen när man får vara med om alla framsteg barnen gör. Som rullar runt själv första gången, lyfter upp sitt huvud, ställer sig upp, tar sina första stapplande steg och säger sitt första ord. Men om allt är så fantastiskt, varför tveka? Tja, åldern, jag har redan två barn som nu är 15 och 17 år, sen är jag ju dessutom singel. En mycket viktig ingrediens. Skulle jag vilja ha mer EGNA barn så bör jag träffa en kvinna, se hur det fungerar, flytta ihop, diskutera möjligheterna, sen ska hon dessutom bli gravid, sen förhoppningsvis 9 månaders graviditet. Den biten tar också sin tid. Då är jag ännu äldre än nu.

Men en sak kan jag i alla fall slå fast. Om jag skulle träffa en kvinna med egna barn så tänker jag inte låta det vara ett hinder. Självklart så kommer jag att acceptera det och ta mitt yttersta ansvar för dom barnen. Kommer att behandla dom lika och verkligen försöka vara en bra far även åt dom. Bara för att jag kanske inte vill ha fler egna barn, så behöver det inte betyda att jag inte vill ha mer barn. Förstår Ni att det är splittrat i mitt huvud?

Idag var jag på ICA-Maxi och handlade lite smått och gott. Inge godis i alla fall. Har ju klarat mig flera veckor utan plockgodis nu. Har fuskat med lite nacho-bollar och chips. Men inge godis. Tjoho vad duktig jag är.

Ja nu var ju inte det jag skulle skriva om. Ville bara ge mig själv lite beröm.

Som sagt. När jag kom till ICA-Maxi så det första jag ser är ryggen på ett sommarragg. Tja, hon raggade upp mig på liljan för ett X antal veckor/månader sedan. Ni som följer bloggen kommer kanske ihåg när jag skrev om hon som ringde klockan 02:40 efter vi bytt telefonnummer på krogen. Hon såg jag där. Ville jag prata med henne? Svar nej. Så nu när jag klev in på ICA-Maxi så var inte min huvudsysselsättning att leta reda på käket jag skulle handla, utan att hålla koll på vart hon var utan att hon skulle se mig. Gick alldeles lysande. När jag såg att hon gick till kassan så kunde jag slappna av igen och handla hem det jag skulle ha. Nog skulle jag kunnat prata med henne egentligen. Vem f-n vet, hon kanske inte ens skulle känt igen mig. Men om vi drar mer exempel på hur man/jag är.

Är det någon mer än jag som bor i ett hus med hiss? Ärligt, om ni hör någon granne stå utanför eran port och vänta på hissen, går ni ut då och ställer er och pratar? Jag gör det inte. Jag tycker dessutom att det är så drygt när hissen stannar på andra våningar och plockar upp folk. Man bör ju faktiskt vara trevlig och prata med sina grannar.

Amerikaner däremot är helt tvärtom. Om man kliver in i hissen där och det redan är folk i så skiner dom upp och vill snacka. Hur tungt är inte det för en svensk?

Nä nog är svensken pinsam. Är inte speciellt utåt utan gärna håller allt lite för sig själv. Prata med främlingar kan ju vara otäckt. Nu drar jag visserligen hela svenska folket över en kam, men nog är det lite så vi fungerar?

Idag när jag satt och körde så fick jag lite sällskap. Vi pratade om allt och inget. Då kom det upp att jag har ju inget i huvudet. Det stämmer faktiskt. Det står så klart och tydligt i min sjukjournal. När vännen klev av så började jag tänka tillbaka från en av dom värsta perioderna som jag har upplevt när det gäller smärta i mitt liv. Tänkte berätta lite kortfattat om den perioden här. Hoppas ni orkar läsa.

För många år sedan, tror det var år 1999 eller 2000 så fick jag en tankeställare. Jag och min dåvarande flickvän satt och pratade i sängen när helt plötsligt det small till i mitt huvud. Jag riktigt hörde hur det small till i huvudet. Fick sådan huvudvärk så det går inte att förklara med ord. Kastade mig baklänges och bara ville försvinna upp i rök. Flickvännen bara undrade vad som hände. Efter ett tag så kunde jag börja andas igen och sa åt henna bara ett ord. Sova.
Dagen efter skulle jag ta mig till jobbet och hade fortfarande en grym huvudvärk. Kom ner till jobbet och gjorde ett försök att jobba men det gick inte. Ringde in till akuten i Falun och pratade med dom. Dom sa åt mig att komma dit så fort det bara går. Dom ville dessutom skicka en ambulans för jag fick absolut inte köra, men jag sa bara att jag tar bussen.  Jag fattade fortfarande inte varför det blev sånt liv på sköterskan. När jag väl kom in till akuten så hann jag bara anmäla mig så kom det ut två sköterskor med rullstol och sa åt mig att sitta. Då var jag tvungen att fråga vad det handlade om. Vi misstänker hjärnblödning. Hoppsan sa jag, men jag kan ju prata, gå och har motoriken kvar. Kan i alla fall vara hjärnblödning berättade dom för mig.

Efter det så följde en lång rad av olika prover och röntgen. Det började med kontraströntgen för att sen följas upp med skiktröntgen. En massa prover och ett absolut stillaliggande i sjukhussängen. Efter några timmar så kom läkaren in och berättade svaren. Han läste direkt från journalen. "Efter diverse prover och röntgen så hittade vi ingenting i patientens huvud" Tack för den sa jag. Det är tomt i mitt huvud med andra ord.

Efter det så följde tre veckor med olidlig smärta i huvudet och självklart sjukskrivning. Behandling med imigran både med spruta i låren och armar och i tablettform. Efter 10 dagar så ringde läkaren och frågade hur jag mådde och ville ha in mig för en MR (magnetresonans) eller magnet röntgen som vi lekmän säger. Sagt och gjort. In till Falun igen för det. Efter ytterligare några dagar så fick jag äntligen en diagnos. Jag har Hortons diagnos. Vill ni veta mer om den klicka här. Som tur är så verkar jag vara en av dom som anfallen inte återkommer. Jag har haft små små återfall, men ingen i närheten som det första. Hoppas jag klarar mig resten av livet. Vill aldrig mera uppleva denna smärta. I början efter den här smällen så skakade jag bara huvudet åt folk som sa att dom hade huvudvärk, men nu så gnäller även jag över vanlig huvudvärk. Tänk vad fort man glömmer.

Marie: Om jag har missat eller blandat ihop saker så kommentera gärna.

Är det inte tråkigt att helgerna bara springer ifrån en. När man har kul och dessutom trivs med allt. Sen helt plötsligt så är det måndag och man ska börja jobba igen.

Min helg har den här gången varit kanon. Fredagen var visserligen lite seg. Somnade i soffan ungefär den tiden jag brukar gå och lägga mig under veckorna. Vaknade sen 7:30 på lördag morgon. Hade i alla fall förflyttat mig från soffan till sängen någon gång under natten. På lördag morgon så kände jag mig dessutom lite halvrisig. Tjock i halsen och snorig. Jaja, jag vägrar bli dålig under helgen. Jag hade saker planerat. Bara sätta igång med massa saker. Diska, handla febernedsättande och nässpray på apoteket, dra iväg på ungdomshandboll, göra mat, kolla om tvättstugan var ledig. Allt för att glömma bort att jag inte var okej. Fungerade hur bra som helst.

På kvällen så skulle jag iväg och bowla och då kände jag mig hur frisk som helst. Tog en öl före och sedan efteråt blev det också en öl. Fick sedan ett sms och blev bjuden på irish coffee. Jag är inte den som tackar nej till det. Men innan jag kunde gå dit så följde jag med mitt bowlingsällskap till bussen. Ville gärna ha med sällskapet och ta en irish coffee men det gick inte av många olika orsaker. Tråkigt, men sådant är livet. Sen efter irish coffee och ytterligare några öl så kom allt över mig. Blev tvärtrött och gick hem tidigare än jag brukar.

På söndagen så vaknade jag 06:55 och kände jag mig ännu risigare. Får inte, vill inte. Dags för go-kart ju. Alltid lika kul att köra go-kart. Men det märktes att jag inte var frisk. Jobbigt som satan att köra och sen i finalen så blev jag tvärsist. Okej, jag blev uttryck i däckbarriären och blev stående, men hade jag varit frisk hade jag nog inte tagit det beslutet att försöka göra den omkörningen. Vi skyller på att jag var sjuk. Allt för att hålla självförtroendet uppe.

Sammanfattningsvis så har jag haft en riktigt bra helg och tackar alla som umgicks med mig under helgen.